Recension
Blogginlägg
Veckan när jag nästan svalt ihjäl i Berlin
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna
Två dagar av hunger, kemister och goda vänner – det sammanfattar veckans jobbresa till Berlin.
I början av veckan så reste jag med Europas församlade press till Berlin för att träffa höjdare och nya ambassadörer samt se en trendvisning med tyska hårmärket Schwarzkopf. Många stora företag gör stora event vid stora lanseringen. Det kostar mindre att samla 150 personer från hela Europa på samma ställe i två dagar än att skicka ut de främsta experterna på europaturné i en månad, samt att anordna hårvisningar som kräver 40–70 personer för att genomföra i 15 olika huvudstäder under samma period.
Bra pressträffar är ett bra sätt att ta in nyheter, vidareutbilda sig och ställa skarpa frågor som skär igenom marknadsföringssnömos. Problemet är att endast några få procent av alla pressträffar är bra. Många består bara av marknadsföringssnömos och där finns ingen som kan svara på eller ens hantera vassa frågor. Därför är det alltid nervöst att lägga två dagar på ett pressevent. Om jag är borta två dagar från skrivbordet så finns det ingen som gör mitt jobb under tiden. Jag måste jobba in två hela dagar före eller efter resan, så varje pressevent och resa föregås och följs av tuff arbetsbelastning, bortprioriterade arbetsuppgifter och att andra saker på Daisy Beauty blir lidande. Det är väldigt tråkigt om informationen på eventet inte kan kompensera för ökad belastning och sänkt kvalitet i andra ändar.
Schwarzkopf-eventet var rent jobbmässigt en väldigt bra prioritering! Vi fick se en hårvisning i världsklass, där allt från hårfärger till modellernas kläder var otroligt välgenomtänkta och skickligt presenterade. 100% inspiration!
Jag hoppas att de någon av 378 fotografer som jobbade på eventet för Schwarzkopfs räkning har lyckats ta bilder på frisyrerna. Jag skulle gärna vilja visa dem i tidningen eller här!
Visningen föregicks av en utställning med reliker ur företagets arkiv. Det fanns arkivarier och kemister på plats så det gick även att få veta mer om de här urmodiga skönhetsprodukterna. Otroligt intressant!
På ett personligt plan var resan en katastrof. Tydligen består tysk mat och tyska snacks huvudsakligen av gluten. Så det som serverades var gluten – trots att alla gäster på förhand hade fått fylla i en extremt lång och detaljerad lista med matpreferenser och -allergier.
I samband med visningen blev vi bjudna på vad som på programmet kallades middag. Det var inte en middag – det var en uppsättning pytterätter som ofta blev uppätna av andra utsvultna gäster innan de hann fram till vårt bord.
Jag kunde äta två av de totalt sex rätterna (bland annat kikärtstofun du ser på bild här). När jag precis vid middagens början efterfrågade glutenfritt bröd – eftersom alla andra vid mitt bord fick bröd vid sina tallrikar – så skulle det finnas och serveras med huvudrätten. Det infann sig aldrig. Inte heller mina glutenätande bordsgrannar kunde äta sig mätta på menyn, de fick länsa brödkorgarna för att inte dö hungerdöden. En luttrad skönhetsredaktör sprang till och med runt i lokalen och jagade servitörerna och deras matbrickor.
Själv hade jag med mig en banan, men fick ändå åka hem till hotellet och beställa råbiff och tryffelpommes i baren. Jag åkte hem när efterrätterna serverades, eftersom jag inte kan äta sötsaker på fastande mage utan att må illa. Efter efterrätterna serverades tydligen en till omgång av övrig mat, som skulle ha serverats tidigare men som av någon anledning fastnat i köket.
Jag pratade med influencerna från Sverige på hemresan. De hade också beställt mat på hotellet när de kom hem från ”middagen”. Jag tycker så synd om Schwarzkopf, som har lagt säkert astronomiska summor på mat som inte särskilt många fick.
Dag två var om möjligt ännu sämre ur glutensynpunkt. På lunchen fanns det visserligen fyra olika bowls att välja på och endast två av dem var glutenbaserade, men resten av dagen fick jag klara mig utan mellanmål. Det fanns nämligen fika: glutenpretzels, glutenfrallor med pålägg, glutenbullar och glutenkakor. Ibland också fruktspett och alla vet ju hur otroligt bra man står sig på några äppelklyftor och en vindruva.
Presentationerna var bra men inte strålande. Journalister har generellt en bredare kunskap om kosmetiska produkter än skönhetsinfluencers. Svenska journalister kan, liksom svenska influencers och svenska konsumenter, mer om produkter och ingredienser än media och konsumenter från andra länder. Presentationerna under dagen var desamma för 150 journalister och influencers från Grekland, Ryssland (!), Spanien och alla andra länder i Europa. De var därför på dagisnivå.
Lyckligtvis fanns, precis som föregående kväll, företagets främsta experter på plats. Med lite tur kunde man hitta en sådan och få lite mer djupgående/intressant/användbar information. Och med tur menar jag att diskret smita från gruppen, fråga sig fram till rätt person och sedan stänga in hen i ett hörn. DÅ kunde du lära dig mer om exempelvis Haptiq, vilket är vad Schwarzkopf har valt att kalla sin ”plex-teknologi”. Det handlar om att laga trasiga bindningar i håret på samma sätt som Olaplex banbrytande produkter, bara med några andra men väldigt snarlika ingredienser.
Det fanns också tid för intervjuer med Creative Directors och de nya hårambassadörerna, exempelvis Mini Andén. Stackars Mini är vegan och hade ännu svårare än jag att hitta något att äta på ”middagen”. Kikärtstofun gick bra, det var det enda.
Sedan flög vi hem – via Amsterdam – och landade vid 23. Mellanlandningen var tydligen oundviklig, men icke desto mindre segt att resa fem timmar istället för en och en halv. Självklart kunde jag inte äta något på planet heller: Jag erbjöds pretzels och ostmacka. När jag kom hem klockan halvett på natten så mikrade jag en ganska slemmig och okryddad glutenfri fryspirog och det var det godaste jag har ätit på år och dag! Har försökt att äta ikapp hela veckan men är fortfarande hungrig.
Jag hade också fått en trivsam plats på flygplanets allra sista rad, vid toaletterna, i stolen i mitten av raden– en sån där plats som man får när man köper billigast möjliga biljetter. Jag skulle ha fått panikångest av att sitta inklämd där så jag köpte mig bättre platser. Jag har inte alls klaustrofobi på samma sätt nu som för femton år sedan, men jag behöver sitta vid gång, gärna Plus/Economy Comfort med lite svängrum och inte på ett radnummer där folk som köar till toaletten tar upp allt utrymme och syre.
Hela gruppen danska influencers struntade helt i flighterna bokade av Schwarzkopf och bokade direktflyg hem med Ryanair/Easyjet/annat lågprisbolag. Jag brukar vanligtvis boka mina egna biljetter men hade inte tid den här gången, samt att vi var en stor grupp (10 personer) från Sverige och då brukar transfers och övrig transport funka bättre om man åker tillsammans. (Det var ett felaktigt antagande från min sida – gruppen från Danmark hade tydligen letat efter sin transfer i en timme, eftersom informationen om var den skulle befinna sig och var den faktiskt befann sig var två helt olika saker.) Jag kommer så klart att återgå till att alltid boka mina egna resor. Ibland behöver jag bli påmind om varför jag gör saker på ett visst sätt och är ”besvärlig” och petig, den här resan var en sådan påminnelse.
Så om jag nu ska inte recensera men kanske sammanfatta resan så blir det så här:
Bra på resan
- Hotellet.
- De gamla produkterna som visades som en utställning.
- Kemisten som förklarade skillnaden på denna och andra bindningsteknologier, eftersom han som presenterade Haptiq inte ville förklara det.
- Intervjun med Mini Andén.
- Intervjun med Schwarzkopfs Creative Director, som kan det mesta om marknaden och sortimentet.
- Sällskapet – jag hinner träffa vänner och kollegor mer sällan än vad alla trycks tro så att få ett dygn ihop är värdefullt!
- Jag hann till Kryolans butik på lunchen.
Dåligt på resan
- PR-arbetet. (Det är extremt ovanligt att mejla en PR-ansvarig på en sån här resa flera gånger om samma sak och inte få någon återkoppling alls, ett ”jag ska kolla upp det och återkommer” räcker långt).
- Maten.
- Flygturerna.
- Berlin.
Trots att de jobbiga delarna av resan var väldigt jobbiga (och väldigt ovanliga på den här typen av resa) så var det ändå väl investerad arbetstid. Jag kommer hem med ny kunskap och förståelse samt förhoppningsvis intressant läsning och användbara tips till alla som följer våra sociala kanaler och till tidningsläsarna. Jag ger resan betyg 3 av 5.
Jahapp, det blev visst en eventrecension ändå.
In English: Went to Berlin and had very little to eat for two days.
Älskar eventrecensionerna och är mkt glad att du inte svalt ihjäl på riktigt.