”Jag undrar vad Isabella Lövin tänkte på morgonen inför sitt första framträdande som vice statsminister”, inleder Aftonbladets storajournalistprisbelönta profil Kerstin Weigl idag en krönika.

Ja, det undrar jag också. Lövin kommer in i Miljöpartiet med skyhöga krav att vända ett parti som har tappat ohemula mängder väljare i opinionsmätningarna och riskerar att åka ur riksdagen. Hon kommer in som kvinnligt språkrör i ett parti som under stort tryck just har tappat ett kvinnligt språkrör. Den rutinerade politikern Lövin har en säkert både utmanande och spännande uppgift framför sig. Det tror jag att hon tänkte på.

Kerstin Weigl tror däremot att Lövin har tänkt på helt andra saker.

”Hon ­måste ha öppnat garderoben och fattat vissa beslut, hon borde ha stått en stund framför badrumsspegeln. Jag tänker också på hur det gick till när hon packade väskan för Karlstad och den hårdbevakade kongressen: hon lade då ner en beige lättskrynklad kavaj och ett halsband av en brickas storlek”, skriver Weigl.
Weigl föreslår också att Lövin ska använda mineralpuder och läppstift, samt fixa till håret, för Weigl kan inte koncentrera sig på vad Lövin har att säga när hon har testar i pannan, är de ”frisyr eller lösslitna ur hårklämman hon brukar ha och när klippte hon sig senast, haft för mycket att göra..?”

Rubriken på Kerstin Weigls krönika är ”Varför slet ingen fram en borste till ministern?” När jag såg rubriken delas i sociala medier tillsammans med en bild på Isabella Lövin och hennes partikollega Peter Eriksson, trodde jag så klart att det var Eriksson som behövde en hårborste. För att inte tala om en skäggolja, en ansiktskräm som dämpar rodnader och tja, en frisyr till att börja med (då gör ju hårborsten mer nytta). Men jag tycker förstås att hans jobb i sammanhanget är mer intressant än hans skönhetsrutiner, och detsamma borde gälla Lövin. Det tycker tydligen inte Aftonbladets krönikör, av den enkla anledningen av att Lövin är kvinna. Välkommen tillbaka till 50-talet!
”Hon som har så mycket att uträtta! Världshaven! Den orättfärdiga handelspolitiken! Hon vill bli respekterad för den hon är!” skriver Weigl. ”Visst. Men självrespekt då? Den där putsen går fort, jag ­lovar. Fyra sekunder och ett bra mineralpuder.”

Hallå, Kerstin Weigl, jag har visserligen inte fått Stora Journalistpriset, men jag har ändå några tips till dig (bortsett från att det inte går att applicera en fin foundation på fyra sekunder, att det finns många bättre och mer högteknologiska foundations än old school mineralpuder och att Lövin har en fantastisk lyster i hyn till att börja med):

1. Självrespekten sitter inte i hudens finish.
2. Det här är 2016. En kvinna får sminka sig precis hur mycket eller lite hon vill. En del känner sig fina i ingen makeup alls, andra vill ha hur mycket smink som helst bara för att. Oavsett vilket behöver vi inte prata om det!
3. Skaffa en ny redaktör eller ett nytt jobb, den här typen av makeup-shejming är varken bra för ditt eller Aftonbladets varumärke.

Visserligen får sig också Stefan Löfven en åthuting för att han inte längre är lika välklädd som under förra valrörelsen, men Weigl har trots allt skrivit en hel krönika som markerar att Lövins stylingval är viktigare än hennes arbete.

Utseendekritik kommer naturligare när vi pratar om kvinnor än män, eftersom vi lever i ett samhälle som ställer olika krav på kvinnor och män. Det handlar om strukturer. Som journalist, framför allt på en socialdemokratisk tidning som säger sig stå för människors lika värde, ska den som skriver så klart känna till det här, liksom hens redaktör, och ge akt på dylika snedvridningar i bevakning och uttryck.  Jag tycker både Weigl och Aftonbladet ska ta och kamma ryggen.

Förslagsvis med en borste från Mason Pearson.

In English: No woman should be judged by her makeup or lack thereof, just stop.