Recension
Blogginlägg
Läsarkommentar: ”Det är tröttsamt att vara i adhd-världen, jag är förundrad att ni orkar leva i den”
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna
Läsaren Ulrika, som har två döttrar med adhd, delar med sig om sina tankar kring diagnosen.
Kommentar på bloggen, från Ulrika:
Hej!
Alltså, jag måste bara säga en sak…eller så kanske jag inte borde…men såhär är det. Jag är ensamstående mamma till två nästanvuxna tjejer som båda två har ADHD, som de har ärvt av sin pappa (som jag skilde mig ifrån för 10 år sen pga slut på tålamod). Jag avgudar och lackar ur i lika stora mått på alla tre med jämna mellanrum.
Det ÄR svårt att förstå sig på ADHD-logik ibland, men samtidigt är det en helt annan värld att uppleva, och som jag är djupt tacksam för att få inblickar i. Det är ganska tröttsamt för mig att vara i den världen och är så förundrad att ni med ADHD överhuvudtaget orkar leva i den, och samtidigt stå ut med oss andra trögtänkta och inskränkta varelser…
Jag beundrar dig så mycket för hur långt du tagit dig i livet och förstår att det inte alltid varit så lätt. Jag tänker också på mina egna tjejer som jag ofta har sjuk oro för hur det ska gå för dem i livet. ADHD är verkligen ingen superkraft alla dagar, särskilt inte när ångesten slår till och gör alla kontaktförsök omöjliga (mammahjärtat gör ont och gör massor med te med mjölk till mina flickor i brist på att kunna blåsa bort det onda).
Jag har läst din blogg länge och förstod att du hade ADHD långt innan du berättade det i bloggen. Fastän du är äldre än jag och har kommit sjuukt länge i din karriär så får jag ändå lite mammakänslor och tänker att om du har fixat det så kanske de också kan göra det!
Stor kram och lycka till och tack för en superbra tidning!!
Jag tänker att det är viktigt att prata om adhd. Därför lyfter jag kommentaren. Och svaret!
Hej Ulrika!
Klart att det här är rätt forum för att prata om adhd, både mina och andras upplevelse! Det är ju en av orsakerna att jag bestämde mig för att blogga om min diagnos: att informera och att förhoppningsvis därmed hjälpa.
Jag är glad att du delar med dig! Det är viktigt att få olika personers input på en välkänd diagnos som få vet särskilt mycket om. Adhd kan ju vara så väldigt olika för olika personer! Och jag har så mycket jag vill säga till dig, så jag håller tillbaka för att inte det här ska bli världens längsta inlägg.
Jättetråkigt att du och barnens pappa inte orkade hela vägen. Både för dig, för honom och för barnen. Och jag förstår dig! Det kan vara superjobbigt att vara närstående till någon med adhd. Och det är jobbigt också att ha adhd. Det sorgligaste på min adhd-utbildning för ”patienter och närstående” var den patient som kom utan närstående, för att diagnosen hindrade hen från att ha relationer. Jag har en vän som är jätteglad för sin diagnos och efterföljande medicinering, för innan medicinen klarade hen inte av att umgås med sina barnbarn. Ljud, rörelse och stoj kan ju vara svårt att hantera för oss som redan har ett kaos inuti.
Nej, adhd är ingen superkraft. Den kan ha fördelar: impulsiviteten kan medföra roligheter, den till synes oändliga energin kan uträtta storverk, snabbtänkheten medför kreativitet och tidseffektivitet, fler exempel finns. Men det jobbiga överväger. Annars skulle det inte vara en diagnos.
Jag är säker på att dina döttrar, som ju har fått diagnos och känner till sina svårigheter och möjligheter, kommer att göra något bra av sina karriärer!
Jag tror att självkännedom är det viktigaste för dem och mig och andra med adhd. Först när vi förstår oss själva kan vi försöka förklara oss för andra, och då ökar våra chanser att bli förstådda i arbetslivet och ”lyckas” med våra karriärer (dvs att hitta jobb som passar oss och behålla dem).
Jag hoppas att dina döttrar kan ha sina diagnoser utan att känna skam och skuld. Skam och skuld är väldigt vanligt att känna vid alla former av ohälsa, inte minst psykisk, och särskilt bland kvinnor. Det är viktigt att särskilja sin person från sin adhd – och då menar jag att förstå att en del grejer ingår i adhd:n och är svåra att ändra på utan hjälp utifrån.
Tack för din jättefina kommentar, som gjorde mig väldigt glad! Jag önskar dig, dina döttrar och ex-mannen all lycka till!
kram
Kicki
PS. Jag förstod också att jag hade adhd långt innan jag berättade det i bloggen. Jag var bara tvungen att fundera på om det skulle ingå i bloggen. Men sedan jag bloggade om min adhd-diganos vet jag att åtminstone två personer har gjort utredning och fått diagnos på grund av mina blogginlägg, så då måste jag ha valt rätt.
Vill du läsa mer om just min adhd så kan du göra det i främst det här inlägget. Du kan också söka på ”adhd” här på sajten.
Mer från Kicki Norman
Vilken fin kommentar och vilket fint svar, det här inlägget gjorde mig genuint glad ❤
Jag blir ofta glad för att det är så fin stämning på min blogg! Din kommentar är ännu ett exempel på det 🙂
Stort tack för att du lyfte min kommentar! Du har helt rätt i att fler behöver förstå, inte minst i arbetslivet. Det måste få finnas tolerans för olikheter. Jag tror också att man ska våga be om hjälp. Min exman hade inte klarat sitt vuxenliv utan mig som stöttade och var ett ”hjälpjag”, precis som jag är till mina döttrar. Man kan behöva det på jobbet också, t.ex att man aldrig bokar in möten tidigt på morgonen om man har svårt att passa en tid, eller att det alltid finns en kopp kaffe på skrivbordet så att man kan landa… Läs mer »
Det knepiga är ju att det är olika för alla. Jag är SÅ glad att jag får hjälp av terapeut (KBT) och arbetsterapeut (stress och schemaläggning, sömn, mm) som hjälper mig lista ut vad jag kan göra för att må bättre. Vilken lyx!