Hej vänner!
Till och börja med vill jag förklara varför det varit så tyst på bloggen sedan vi lämnade paradiset Bali! På flygresan hem ( 18 långa timmars resande) skrev jag upp alla inlägg jag vill göra i sommar och planerade fint och prydligt hur jag skulle lägga upp arbetet när jag väl var hemma. Jag får alltid sådana endorfinkickar av att planera, organisera och se hur färdiga inlägg placeras ut för kommande dagar så att jag inte ska sitta där en dag utan ett inlägg och idéer.
Dock glömmer jag ofta bort att livet inte alltid blir som man planerat och att jag inte har kontroll över allt som sker runtomkring mig! Det är bra för mig att inse att det är så, för annars planerar jag bort hela kommande året utan att lämna plats åt spontanitet. Jag antar att jag formats på detta sätt eftersom jag bollat med fulltidsstudier, bloggande, jobb på en tech-startup , receptionsjobb och en massa eventkoordinering för startup-communityt i södra Sverige i över ett år nu. Det har helt enkelt krävts en massa planering från min sida för att få allt att gå ihop!
När vi kom hem från vår underbara resa var vår lilla hund, Ozzy, väldigt sjuk. Han skrek av smärta när vi kom fram till gården där han fått springa bland alla andra hundar och ville inte komma fram och hälsa. Ozzy brukar lägga sig i knät när jag är borta över dagen så jag förväntade mig att han skulle bli överlycklig över att se oss. Kommande dagar åkte vi till djurakuten, fick fel diagnos, han blev bättre, sämre, fel diagnos igen, blodprov, magnetröntgen, sämre, bättre, inlagd i tre nätter och till sist utskriven. Stackarn hade diskbråck i nacken. Helt otroligt hur ont det gör att inte veta varför ens bästa vän skriker av smärta men ändå vill ligga så nära en som bara fysiskt möjligt.
Nu har han varit hemma i några dagar och det går åt rätt håll, tack och lov!
Från denna trista hemkomst har jag lärt mig tre saker.
1. När någon i min närhet är allvarligt sjuk kan jag inte koncentrera mig på någonting annat tills jag fått höra från läkare/veterinär att allt kommer bli bra, därav har både jobb, bloggen och mina relationer fått lida.
2. Att ha folk omkring mig som förstår och accepterar att jag fungerar såhär och ger mig en kram och säger att de ser fram emot att ha mig tillbaks som vanligt när det lugnat sig hemma är jag oändligt tacksam över.
3. Makeup och skönhetsrutiner generellt är min meditation och när jag kände att allt var hopplöst och att jag inte klarade av en till feldiagnos av vår lilla vovve var det direkt mot sminkbordet jag gick. Öppnade upp den lyxigaste basen jag äger ( Chantecaille Future Skin Foundation), min älskade eyeliner pensel från MAC och Bobbi Brown Long Wear Eyeliner i Black Ink och min nuvarande favoritmascara, It’s So Big Volumizing Mascara från Elizabeth Mott och började sminka mig. Långsamma och kontrollerade gester. Jag lovar er att vid varje lager mascara som lades på fransarna grävdes min oro och ångest ner där någonstans i det magiska kletet och jag kunde tänka rationellt igen när jag var klar. Resultatet ser ni i bilden ovan.
Imorgon är jag tillbaks som vanligt och herregud vad jag ser fram emot det!
Så skönt att höra att det går åt rätt håll! Hemskt när ens pälsklingar mår dåligt 🙁
Tack Marianne! 🙂 Nej, det är inte lätt när de små inte mår bra – men som tur är mår han redan mycket bättre!