oönskad hårväxt i ansiktet-arkiv

Oönskad hårväxt – några bra ursäkter när du skurit dig på hakan

29 september, 2018 Tina Sayed Nestius — 4 kommentarer

Ooops! Jag skar mig på hakan när jag rakade mig. Inte nåt du brukar höra en tjej säga, va? Oönskad hårväxt på hakan är bra mycket vanligare än du tror – ändå finns det så många tabun kring det.

I morse när jag skar mig på hakan efter att ha rakat bort några väldigt svarta strån hände två saker.

Jag blev orolig för hur stort skärsåret skulle bli
Jag funderade på hur jag skulle förklara bort det.

För det hör liksom inte till vanligheterna att en kvinnligt kodad person rakar sig på haka och överläpp. På något sätt är det så mycket tabu. Vaxa? Fine. Pincett? Helt ok. Bleka? Javisst! Men raka? OH NO NO NO!

Då jag behandlar mina svarta strån med IPL hemma måste jag raka ner de hårstrån som växer. Plockar jag dem med pincett eller vaxar så försvinner ju hela strået. Och eftersom det är det svarta strået som IPL-ljuset ska pulsera längs med för att försätta hårsäcken i vila så är det ju rätt puckat att plocka bort min lilla motorväg. Alltså är det rakning som gäller.

Det som KAN hända när du rakar dig på hakan (hello alla ni som också har problem med att raka knäna för det är så många kanter) är att du skär dig. Men det är liksom inte okej att gå omkring med ett papper på hakan och skoja om hur vass din rakhyvel är när du inte identifierar dig som man.

Så här kommer mina bästa tre ursäkter för små skärsår på hakan:

”Jag har en liten finne på hakan som jag råkade klämma”. Vi har alla varit där och det är faktiskt en helt okej ursäkt. Om ditt skärsår är litet kommer folk dessutom att tro på det.
”Det hände en olycka med min nagelsax”. Okej, kanske en svår en men om du låter antyda att du höll på med dina näshår (också oönskad hårväxt men betydligt färre tabun) så kommer de flesta att nicka inkännande.
”Jag fick någons cigg i ansiktet av misstag och de vägrade be om ursäkt!” Ibland när jag rakar mig på benen råkar jag liksom få med mig en liten sjok hud. Då funkar inte finnen eller nagelsaxen. Men ju konstigare lögn desto mindre kommer folk att ifrågasätta den. Dessutom kommer de bli förbannade för att den skyldiga inte bad om ursäkt.

Eller så skiter du i ursäkterna och berättar som det är. Att du rakade dig på hakan och råkade skära dig lite. Precis som jag gör nu.

Hårborttagning med socker Sugaring

3 augusti, 2018 Linda Ramberg — 5 kommentarer

Hårborttagning med socker Sugaring är en mycket gammal metod när det kommer till hårborttagning. Redan för ca 5000 år sedan höll man på med detta.

Man använder sig av sockerpasta, tänk polkagrissmet, som är gjord på enbart socker, vatten och citron. Så ja, man kan äta det. Det är sött. Till skillnad från vaxning så applicerar man sockerpastan mothårs och håren dras ut i hårets växtriktning. Detta minskar risken för att hårstrået går av vis extraktionen. Sockerpastan är vattenlöslig vilket gör att den är bara att tvätta bort med vatten om man får den där man inte vill ha den. Eftersom den är vattenlöslig så fäster den mest i döda hudceller och hår, vilket minskar risken att man drar med frisk hud. Man kan även gå över samma område många gånger, men om man går på samma område för många gånger kan man få med frisk hud. I och med att man får med sig mycket döda hudceller och hår så blir huden sjukt mjuk efteråt.

Här har jag applicerat på ett litet område på benet för demonstration. Jag har inte jättemånga hår just nu men om ni tittar riktigt noga kan ni kanske se något. På bilden nedan kan ni se ett eller två som följt med sockret.

Tittar man noga så ser man att sockret inte är helt klart på den här bilden. Det är de döda hudcellerna som följer med.

Här har jag precis dragit bort hela biten jag lade på. Som ni ser så är huden inte irriterad eller röd alls. Jag upplever stor skillnad mot vax, jag har vaxat mig sedan början av 2009 men har numera bytt till sugaring. Jag tycker resultatet håller längre, det gör inte lika ont, huden blir inte lika irriterad. På ställen som ansikte eller bikini blir det en liten rodnad men inte alls som det blir när jag vaxar.

Här är sockret när jag använt det, jag har bara gjort en liten bit på benet med den här. Gör man helben eller hela underbenen så blir den grumlig och fylld med hår. Det ser inte trevligt ut så därför fick inte det vara med på bild.

Jag jobbar även numera med Sugaring och utifrån arbetsperspektiv så kan jag säga att det är mycket enklare att jobba med. Eftersom man bara jobbar med sina händer och inte behöver någon remsa, spatel eller roller så tycker jag att jag mycket bättre kontroll över sockret. Man kan sockra alla områden på kroppen, där det finns hår vill säga. Det är en riktigt rolig behandling att göra, det blir så fint när man är klar. På jobbet köper vi sockret från en återförsäljare men till mig själv hemma så gör jag egen pasta, så pastan på bilderna har jag gjort själv. Pastan är riktigt kladdig så om man inte vet hur man ska jobba med den så kommer man få det överallt och det blir kladd. Över. Allt. Kan man inte utföra behandlingen på rätt sätt ska man inte ge sig på det hemma, man kan skada sig. Gå till en salong som utför den.

Det blir en lurvig sommar med många skäggstrån

17 juni, 2018 Tina Sayed Nestius — Lämna en kommentar

Hörni, det här med skägg är inte så charmigt på tjejer, eller hur? Jag har lite ångest för sommaren. Mina skäggstrån verkar ha fått anabola steroider och har fördubblat sig.

Jag har ju skrivit om oönskad hårväxt förut. Jag har berättat om min mustasch, och också om hur jag har fått bukt med både den och mina skäggstrån. I alla fall någorlunda.

Men nu när sommaren nalkas vågar jag inte använda den så mycket och därför har hårväxten av någon anledning exploderat på hakan. Och jag kan inte låta bli att bli lite ledsen. Det är ju som om hela min kvinnlighet hotas av några få (okej, kanske ganska många) skäggstrån. Vissa supersvarta, andra lite mer fjuniga.

Jag önskar att det inte var så viktigt för mig. Jag önskar att det inte gjorde mig så ledsen. Men framför allt önskar jag att de inte fanns.

Egentligen när man gör IPL ska man inte plocka håren med pincett, utan raka sig. Men det känns verkligen konstigt att stå och raka sig med hyvel som vilken karl som helst. Ändå kommer jag att göra det då och då. Men jag kommer också att ta till pincetten.

Gällande normer är tyvärr alldeles för starka.

Det här med oönskat hår i ansiktet igen

30 november, 2017 Tina Sayed Nestius — 2 kommentarer

Jag har tidigare skrivit flera inlägg om ansiktsbehåring som fått mycket uppmärksamhet här på bloggen. Vad jag inte har gjort tydligt är att sätta in ”problemet” med oönskat hår i ett feministiskt och antirasistiskt sammanhang.

Det kommer lite om det nu.

Ni kanske har lagt märke till att jag vägrar kalla det för ”generande hårväxt”, som är en term som brukar florera. Detta beror på att jag inte anser att det är generande att ha hår. Det är högst naturligt. Däremot kanske en önskar sig mindre hår/fjun/whatever, och då är det oönskat hår – utifrån den behårades perspektiv, och ingen annans. Ord spelar roll, tro inget annat.

Men tro heller inget annat än att det är ett patriarkalt samhälle som har format oss till att se till exempel ansiktsbehåring på kvinnor som något maskulint, fult och oönskvärt. Den här (långa, ja) texten på engelska har en utmärkt analys av hur manliga forskare i alla tider har kommit fram till underliga slutsataser om kvinnors behåring – slutsatser som är sexistiska, rasistiska och homofobiska. Det är rent ut sagt för jävligt. Speciellt det där med att håriga kvinnor ansågs likna ”de lägre stående raserna”. Lite ludd på överläppen påverkar intelligensen ungefär lika mycket som melaninhalten i huden.

Med det sagt kommer jag ändå att fortsätta att ta bort hår från mitt ansikte. Jag är inte så trygg i min kvinnlighet att jag kan gå omkring med ett tjugotal svarta hårstrån på och under hakan och sporta en fjunig mustasch.

Oönskad hårväxt i ansiktet: Ögonbryn som möts i mitten

22 oktober, 2017 Tina Sayed Nestius — 2 kommentarer

Jag skulle kunna skriva ett helt epos om mina ögonbryn. Jag har varit missnöjd med dem sedan jag var tonåring. Så här kommer en kort sammanfattning av deras historia.

Jag vet inte om det syns ordentligt här men det skuggiga mellan mina bryn är – just det. Mer bryn. Tina är här åtta-nio år gammal, glatt ovetande om att hennes ögonbryn på något sätt skulle vara ett problem. Jag önskar att det kunde fortsätta så, men sedan kom tonåren.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om den här bilden, som togs när jag gick i sjuan 1987. Glasögonen. Gluggen mellan tänderna. Den spretiga (men ack så moderna!) frisyren. Halsbandet utanpå tröjan (så 1987!) Men jag skulle vilja dra din uppmärksamhet till utrymmet mellan mina ögonbryn. Ett utrymme som egentligen inte finns för som sagt eftersom det finns bryn där. Jag var helt omedveten om detta fram till den dag då jag gick hem till en kompis en regnig fredagskväll, och klampade in på en blöt middag som föräldrarna hade. Jag tog av mig glasögonen för att torka dem, och en av de manliga gästerna pekade på mig och utbrast: ”Herregud vilka ögonbryn! Har ni sett?!” Sedan skrattade han.

Det var inte särskilt schysst. Det gjorde ont. Och det tog. Så jag gick hem och tittade på mina bryn. Eftersom de tydligen var något i hästväg. Insåg att det fanns bryn mellan brynen, så att säga. Och började plocka. Men bara i mitten.

Det syns tydligt på den här bilden, som är tagen när jag gick i åttan – ett år senare än den förra bilden. Jag har fortfarande bryn som ser ut som skalbaggar, men de möts i alla fall inte på mitten – the Unibrow has left the building! Min mamma hjälpte mig också, genom att vaxa (som jag skrev förut älskar hon att utföra smärtsamma saker på mig) mellan brynen.

Och där var jag faktiskt helt nöjd, i alla fall i några år.

Ni ser! Arton år gammal har jag fått mitt första körkort och det är låhåhåhångt mellan brynen. Lite för långt, helt enkelt. Jag hade tagit det ett steg vidare i min jakt att utplåna unibrowen, och skapat ett no-mans-land mellan mina bryn. Jag lider fortfarande av detta jäkla påhitt, men skyller den helt på den där idiotiska mannen på middagsbjudningen. Vore det inte för honom skulle jag ha lite vettigare ögonbryn.

Men. Nästa krig som skulle föras var kriget mot stråna under själva brynen. Mer om det i ett senare blogginlägg.

Under tiden: Är du nöjd med dina ögonbryn? Hur gör du för att tukta dem?

Philips Lumea Precision Plus fixar biffen

14 oktober, 2017 Tina Sayed Nestius — Lämna en kommentar

Jag har testat vaxning. Jag har testat blekning. Jag har använt pincett. Men numera är det bara min Philips Lumea Precision Plus som fixar muschen.

Ja, det här är en helt oretuscherad bild på min mun. Det ni inte ser på bilden är hårstrån, speciellt inte på överläppen. Och nu ska jag berätta varför! Jag lovade nämligen att jag skulle berätta vilken hårborttagningsmetod jag fastnade för och HÄR KOMMER DEN!

För något år sedan, när jag hade skickat iväg en särskilt saftig faktura till en kund och fått lite pengar över, investerade jag några tusenlappar i en IPL-apparat för hemmabruk (IPL står för Intensivt Pulserande Ljus). Efter noga övervägande och ett antal olika jämförelser av recensioner online köpte jag en Philips Lumea Precision Plus.

IPL-tekniken innebär att apparaten skickar ner ljussignaler i det mörka hårstrået (ljusimpulserna absorberas av hårets färgpigment eller melanin), och försätter hårsäcken i vila, vilket innebär att hårets återväxt blir långsammare. Personer med mycket mörk hy kan tyvärr inte använda IPL eftersom de riskerar att skada huden. Faktum är att när jag gjorde detta på salong inför mitt bröllop 2010 var det knappt de ville behandla mig, hudterapeuten var orolig för att min hud var för mörk. Men det gick bra!

Philips Lumea Precision Plus funkar så här: du rakar bort dina hår. Du sätter på apparaten och väljer det läge som rekommenderas för din hudfärg. Sätter munstycket mot stället som du vill behandla. Ser till att gröna lampan lyser. Sen trycker du på knappen och ljuset kommer och zappar ihjäl (okej, kanske inte ihjäl) dina hårsäckar.

(OBS! Ska du använda en sån här får du läsa på ordentligt i bruksanvisningen och inte bara följa mina kackiga instruktioner)

Den här apparaten har utfört mirakel på min överläpp. Där jag förr var tvungen att i princip varje vecka gå över den med pincett eller vax, händer det nu ytterst sällan att jag ens reagerar på att det finns något där. Jag hade nämligen en period förra hösten då jag körde över hakan och muschen med den ungefär varannan vecka och sen dess är hårväxten på överläppen minimal.

Tyvärr funkar den inte riktigt lika bra på de grova håren på hakan. De växer tillbaka gång på gång på gång. Jag får till viss del skylla mig själv för efter den där kuren med varannan vecka har jag bara använt den ytterst sporadiskt och jag gissar att ihärdighet och konsekvens är nyckeln till framgång. Så nu ska jag börja med varannan veckas hakbehandling fram till jul, så får vi se om det händer något. Återkommer alltså med rapport i mitten/slutet på december!

Oönskad hårväxt i ansiktet: den förhatliga mustaschen

10 oktober, 2017 Tina Sayed Nestius — 15 kommentarer

Mustaschen. Oavsett om du har blonda fjun eller svart behåring är det inget kul med den där skuggan ovanför överläppen. Eller så är det det och det är också okej.

För det första vill jag återigen påpeka att jag skriver helt och hållet utifrån mig själv och mina egna nojor. Du behöver inte tycka att ansiktshår är genant eller ens fult. Du får tycka precis som du vill, och se ut precis som du vill. Ju fler vi är som är olika, desto bättre – för då har vi större förståelse för varann.

Så. Som jag skrev förut så har jag pakistanskt påbrå vilket innebär att jag är något lurvig. Mustaschen är inget undantag. Jag började få små fjun på överläppen i samband med puberteten, och vantrivdes med att ha en skuggig överläpp från början. Plus att mammas olika skönhetsideal gjorde sig påminda från dag ett. Så jag har testat ett antal olika hårborttagningsmetoder.

Jag ska villigt erkänna att jag misstänker att min mamma var lite nöjd över det där att jag fick fjun i ansiktet. Hon är nöjd varje gång hon hittar någon skavank hos mig (som till exempel den där gången för tio-elva år sedan då jag hade målat taket i lägenheten och fått lite vit färg i håret, och mamma trodde att jag hade fått mitt första gråa hår. Hon RYCKTE loss ett hår och höll upp det triumferande framför mig med ett stort asgarv: HAHAHAHAHA! Ett grått hår redan i 30-årsåldern? Jag var inte ens 50 när jag fick mitt första!). Hennes glädje visste inga gränser när vi plötsligt kunde ha mor/dotter-skönhetspyssel ihop. Det vill säga, hon fick utföra smärtsam vaxbehandling på mig.

Så länge har jag vaxat mustaschen

Det känns som om jag har vaxat mustaschen i hela mitt liv, men det kan jag inte ha gjort. Kanske sedan jag var 12-13. Mamma hade en liten metallbehållare med vax som hon ställde på spisplattan på låg värme för att hetta upp. Vaxet blev superhett så sen fick man sitta och vänta tills det hade svalnat. Först hade vi talkpuder på våra överläppar och sedan tog hon på vax. Hon liksom tryckte på vaxet för att det skulle fastna i fjunen (eller kanske var det tvärtom, att fjunen skulle fastna i vaxet) och sedan ryckte hon loss det snabbt som attan, innan vaxet hade stelnat helt.

Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa metoderna. Tyvärr har jag inte hittat något annat vax som är lika bra som det där kenyanska vi använde. Jag har testat sådant som man värmer i mikron men det funkar inte alls lika bra. Det blir antingen inte riktigt varmt eller så får jag utslag efteråt. Det fick jag aldrig med det kenyanska vaxet.

Andra metoder för att ta bort hår i ansiktet

Jag har också hållit på med pincett och ryckt bort stråna ett i taget. Även om det är tidsödande har det funkat bra, särskilt på de där längre, mörkare håren vid mungiporna. Ni var många som i kommentarerna till förra inlägget tipsade om trådning – det har jag faktiskt testat i Kenya men inte gett mig på här i Sverige. En grej som påminner om en korsning mellan pincett och trådning är den där mackapären jag köpte i London häromhelgen. Den här, minns ni?

Det här är ett tortyrinstrument utan dess like. För det första är det svåranvänd (man ska snurra på metallhylsorna ovanför de rosa handtagen samtidigt som man håller spiralen mot sina fjun) och för den andra funkar den inte. 80 spänn rätt ner i diket, alltså.

För något år sedan var jag på en föreläsning som SHR (Sveriges Hudterapeuters Riksorganisation) höll på ett Daisy Beauty-event och fick höra att om man ryckte bort eller vaxade håren så fanns det en risk att de skulle växa tillbaka ännu tjockare och grövre. Jag tänker att där fungerar trådning på samma sätt som vaxning och pincett och därför har jag letat efter en annan metod. Vilken jag fastnade för ska jag berätta i ett kommande blogginlägg (för det här är redan långt som ett ösregn). Så håll ut!

Till dess: Hur många av er tar bort mustaschen, eller är besvärade av den? Berätta gärna din historia!

Oönskad hårväxt i ansiktet: lite bakgrund

24 september, 2017 Tina Sayed Nestius — 19 kommentarer

Som halvpakistanier är det bara att acceptera att jag har mycket hår lite överallt. Men oönskad hårväxt i ansiktet kan ställa till det för mig. Vem vill ha skägg, liksom? Så jag har lite olika sätt att tackla mina irriterande strån.

Jag vill börja med en disclaimer. Du får ha precis så mycket (eller lite) hår i fejan som du själv vill. Det är helt upp till dig. Jag kommer inte att döma dig vare sig du har långa strån under hakan eller världens tjockaste mustasch. Jag skriver helt utifrån mina egna perspektiv och hur jag vill ha det.

Så. Med det sagt kan jag också nämna att det finns rätt skeva skönhetsideal hos vissa av mina pakistanskättade släktingar. Min ena moster var utbildad (eller självutnämnd, jag har aldrig sett henne jobba) skönhetsnågonting och mamma vågade aldrig åka till Kenya för att hälsa på henne utan att färga sitt gråa hår svart. Detta trots att mamma själv tyckte att hon var vacker i sitt gråa hår. Det första vi gjorde när vi åkte hem till Kenya tillsammans var att boka tid på salong där vi vaxades lena på både armar och ben, och där våra ansikten trådades ordentligt. Så en kan väl säga att jag förmodligen är lite påverkad av det här.

Nåväl. Jag är lite lurvig, alltså. Ändå skulle så mycket som möjligt av lurvet bort. Över tid har jag blivit rätt avslappnad vad gäller både ben- och armlurv, men det där med ansiktet alltså…

Jag är född med unibrow. Ett enda ögonbryn från vänster tinning till höger tinning, med en liten pyttedipp i mitten som för att accentuera dess fyllighet. Redan som barn hade jag en antydan till fjunig mustasch. Och med åren har jag utvecklat skäggväxt under och på hakan.

Stundtals har jag gråtit över de där svarta stråna under hakan. De har känts så… ofeminina. Det är inte så illa att jag på riktigt har skägg – jag har sett kvinnor med mycket mer hår där – men det är tillräckligt för att göra mig osäker och känna mig osnygg. Oönskad hårväxt i ansiktet är fan bajs.

I några kommande blogginlägg tänker jag gå igenom vad jag gör för att hålla oönskade strån på vift.

Så om du också är drabbad vill jag gärna veta. Hur gör du för att bli av med ditt oönskade hår i fejan? Vi kanske kan inspirera varandra.