Idag fyller Linnéa ”Arga tanten” Öst 70 år och jag tänkte berätta hur det gick till när vi kände varandra.

Väldigt många tycks tro att vi har känt varandra superlänge, kanske för att vi är väldigt lika och kan ha en raljant ton mot varandra sådär som gamla vänner brukar ha, men faktum är att vår vänskap bara har sju år på nacken.

Så här gick det till när vi blev vänner.

 

Året var 2012. Dagen var 22 mars.

Jag, Linnéa och fem andra svenska journalister befann oss på ett pressevent i London.

Jag hade skrivit skönhet i sju år och varit skönhetsredaktör på Svensk Damtidning i fem. Tidningen Daisy Beauty hade kommit ut med fyra nummer och var fortfarande ett skakigt projekt.

Linnéa var skönhetsredaktör på amelia och hade skrivit skönhet i fler år än jag. Redan 2005, när jag var specialtidningschef på amelia, var hon mode- och skönhetsansvarig där.

Hon verkade otroligt säker på sig själv, på sitt jobb, på allt som hade med skönhet att göra.

Jag, däremot, var otroligt osäker. Jag kunde en del om skönhet men alls inte tillräckligt.

När jag började nischa mig mot skönhet hade jag en privat vän som redan var en etablerad och mycket duktig skönhetsjournalist. Ett av de första presseventen jag gick på hölls i kvarteret Garnisonen i Stockholm. När jag klev på bussen dit, såg jag min vän skönhetsjournalisten. Jag blev jätteglad och hälsade glatt. Hon hälsade inte tillbaka. Istället fortsatte hon konversationen med den andra etablerade skönhetsredaktör som hon satt bredvid på bussen. Jag var osynlig.

Förmodligen bidrog det till att min bild av skönhetsredaktörsligan som sluten och exkluderande. Den var inte för mig, trodde jag.

Så jag gjorde ingen ansträngning för att lära känna mina kollegor. Mitt antagande var att det inte skulle leda någonstans. Jag satsade istället på att lära mig mer om beauty. Jag visste att jag var en duktig journalist, med kritiskt tänkande, språkkänsla och förmåga att vinkla jobb, men jag saknade fackkunskap. Jag förstod att jag behövde lära mig mer om huden, beautytrender och skönhetshistoria för att bli accepterad.

Så på pressresan i London kände jag inte Linnéa. Jag kände ingen.

Jag var trevlig med alla och alla var trevliga tillbaka, och jag kände mig tillräckligt bekväm för att både skämta och säga ifrån, men jag visste ingenting om Linnéa. Jag visste inte att hon har gått Beckmans designutbildning, har tre barn och har bott i USA. Jag visste inte att hon är hundallergisk, ofta blandar ihop mötesdatum och alltid har tid för vänner och familj (även när hon inte har tid).

När resten av journalisterna åkte hem från min gamla hemstad London, skulle jag stanna kvar. Sam skulle ansluta och vi skulle ha en gemensam London-vistelse och träffa våra London-vänner.

När jag nämnde detta, i förbigående, för Linnéa sa hon att hon också skulle vara kvar i stan.

Jag undrade, fortfarande i förbigående, vad hon skulle göra.

”Min man skulle komma hit och vi skulle vara här tillsammans men vi ska skiljas och jag mår skit så jag ska gå ensam i Hyde Park och gråta.”

Jag gjorde vad varje människa skulle ha gjort i samma situation: bjöd in.

För första gången såg jag oss inte som våra yrkesroller utan som två människor och förstod att sakkunskap inte behövde vara den enda gångbara valutan i Skönhetsmaffian. Även den arga tanten var mer än sitt jobb.

”Jag och Sam ska också vara här några dagar. Vi ska träffa vänner, dricka drinkar på The Ivy Club och äta middag på Hix. Ska du inte hänga med oss istället?”

”Ja, det låter ju mycket trevligare…” sa hon och ändrade sina planer utan att blinka.

Idag vet jag att Linnéa sällan tackar nej till vare sig sociala upptåg, god mat eller en lyxig cocktail, men det visste jag inte då. Jag förväntade mig ett tvärt nej och blev förvånad över att bli inbjuden till att lära känna henne.

Egentligen var jag ju rädd för tvärsäkra, erfarna Linnéa men hon öppnade en dörr till det privata och jag klev på.

Och där blev jag kvar.

Nu vet jag att hon är bättre än mig på att laga mat, har gjort och fortsätter göra massa coola saker och är en ganska lydig person när hon blir tillsagd (om hon inte hunnit bli arg först). Hon är extremt omtänksam mot alla sina många vänner, har massor av prestationsångest och är världens sämsta shoppingsällskap (eftersom hon tycker att du ska köpa allt).

Hon är gammal nog att vara min mamma men ålder har aldrig haft något att göra med vare sig mig eller henne.

Så idag tutar jag i luren och sprättar champagnen för en tidlös modell. Eller, som det heter i modesammanhang: en klassiker.

Grattis, Linnéa! Tänk att du har blivit så rysligt gammal.

 

In English: One of my best friends is very, very, very old.