Recension
Blogginlägg
Patient- och närståendeubildning för personer med adhd-diagnos – psykologen om… psykologsaker
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna
Jag trodde inte kursen kunde bli värre men jo, det kunde den.
Idag var det dags för det andra av fyra kurstillfällen på patient- och närståendeutbildning för personer som har fått adhd-diagnos. Tyvärr funkade inte projektorn alls under de första 90 minuterna. Det innebar att föredragshållande psykolog och föredragshållande specialistsjuksköterska höll föredrag utan bildstöd medan psykiatrins it-kille pratade i telefon med nån slags support. Ja, du hörde rätt:
Karln som försökte få ordning på tekniken PRATADE I TELEFON TRE METER TILL HÖGER OM EN FÖREDRAGSHÅLLARE MEDAN HEN HÖLL ETT FÖREDRAG SOM ETT RUM FULLT MED ADHD-DIAGNOSER FÖRVÄNTADES KONCENTRERA SIG PÅ*.
Det var som att försöka lyssna på radio och ljudbok samtidigt.
Bonus: en av kursdeltagarna hade högljudd bäbis med sig.
Det var som att försöka lyssna på radio och tv och ljudbok samtidigt.
Efter förra veckans kurstillfälle var ju Sam lätt chockad.
”Jag hoppas det blir bättre idag än förra veckan”, sa jag när vi åt lunch tidigare idag.
”Det kan jag nästan garantera”, sa Sam. ”Och om det inte blir det ser jag nästan fram emot nästa gång. Det blir ju som bilolyckan en inte kan sluta stirra på.”
Jo. Nog kraschade kursen alltid*. Inte bara för att jag har väääääldigt svårt för människor jag inte har valt själv och höll på att börja skrika när vi skulle gruppdiskutera. Och höll på att börja skrika för att jag lägger tre timmar på något som borde ta 20 minuter, bara för att saker måste upprepas och upprepas och upprepas. Och höll på att börja skrika när andra deltagare måste berätta om sina egna erfarenheter av… vad som helst.
*Om jag nu inte är med i dolda kameran. Då är den här kursen faktiskt rätt rolig.
Det är alltså två gånger kvar på den här förbannade kursen. Sedan måste jag gå 14 gånger i gruppterapi också, om jag hörde rätt i föreläsningen idag. Och det vet vi ju att jag kanske inte gjorde. Så jag får väl gå tillbaka nästa onsdag och se om kursen kanske möjligen äntligen säger något nytt, något vettigt och något anpassat efter publiken då.
Det lär ju inte bli något problem att få med sig Sam i alla fall, han kommer gå dit med eller utan mig och rubbernecka** lite.
Nu ska jag försöka förtränga att jag idag har lagt tre timmar på att lyssna på föredrag om saker jag redan kände till och istället fokusera på att jag ska hälsa på Sarah Grundén och hennes hundar ikväll.
**Rubberneck: term från amerikansk körskoleutbildning som syftar på de oempatiska människor som orsakar trafikstockningar vid trafikolyckor när de vill köra förbi vraket jättelångsamt för att hinna glo på förödelsen så mycket som möjligt.
In English: Second lecture at my ADD class.
Tycker det är märkligt att du MÅSTE gå på kursen och terapin.. Kan tycka det borde vara frivilligt åtminstone.
Jösses, har inte adhd vad jag vet och tror men de där förhållandena skulle inte jag klara av alls. Jag skulle inte kunna hålla mig från att säga ifrån att det inte funkar. En stor eloge till dig för att du står ut och är med på dessa så kallade kurstillfällen. Gruppterapi låter dessutom alldeles förskräckligt fasansfullt i mina öron.
Oj vilken pärs jag har inte den diagnosen men det var intressant att läsa om. Skulle aldrig orka med gruppterapi never inte ens om jag fick betalt. Härligt att du har humor kram.