Det händer titt som tätt att jag hamnar i diskussioner om kosmetiska ingrepp. Den allra vanligaste kommentaren är ”men hur kan de vilja se ut så där?!”. Läppfillers är nog det mest ifrågasatta ingreppet, eftersom det i mångas ögon alltid innebär den fruktade ankläppen.
Jag har själv varit ganska avigt inställd till kosmetiska ingrepp längre tillbaka. Botox har känts som en liv eller död-chansning (”det är ju ett nervgift!” [skrietemoji]) och fillers något en garanterat deformerar ansiktet med. Någonstans i bakhuvudet har nog också den ”härligt” skammande tanken om att det är tragiskt att vilja göra om sitt ansikte, flutit omkring.
Det är något jag hör rätt ofta, att det är tragiskt. Folk tycker synd om osv. Det känns lite som en sådan där kommentar någon har sagt någon gång som alla bara går runt och upprepar utan att fundera på varför.
Jag tror att det är så enkelt som att det du ”utsätts” för och har i din närhet, det kommer du att acceptera så småningom. Den enklaste jämförelsen är modeplagg. Hur många gånger har en inte sagt att en aaaaaaaldrig skulle sätta på sig något dylikt, bara för att när modet sjunger på sista versen strutta runt där i det där plagget? Believe you me, jag kan vara skittrög och skitenvis och ba: *vägrar* med armarna i kors á la treåring. Likförbannat kommer jag till slut köpa de där jäkla brallorna eftersom jag har sett dem tillräckligt många gånger för att börja tycka att de är snygga.
Där har ni svaret på 100 000-frågan om hur exempelvis alla i Real Housewives och Svenska Hollywoodfruar vill se ut som de gör. För i deras kretsar ser de flesta ut så. Det är inte svårare än så. Vi är ett lättpåverkat släkte och vill tydligen se ut som dem vi har omkring oss (eller de vi vill ha omkring oss). Något slags behov av att identifiera oss med en grupp kanske? Höra till flocken liksom.
Jag har, som sagt, gått från att vara anti-ingrepp – till att vilja göra cirka allt. Ish. Akademikliniken var ju med på Daisy Beauty Expo och gjorde, förutom ansiktebehandlingar med Dermapen, även fillers. Hade någon frågat mig där och då om jag ville testa, då hade jag förmodligen lagt mig på britsen utan att blinka. En ansiktsbehandling gjorde jag och älskade. Men jag är så sjukt nyfiken på fillers! Och Botox!
Jag var eventuellt lite exalterad på gränsen till creepy när jag fick bevittna fillers live.
Så min gräns har flyttats pga att jag omger mig med lite andra människor nu. Har de gjort det, så kan väl jag. De är inga plastiga skräckexempel från sensationspressen, de är helt vanliga människor. Min nya gräns går vid icke-permanenta ingrepp. Det kanske inte slutar där, men just nu är jag där.
Observera att inget av det handlar om att jag mår dåligt i mitt eget skinn. Jag är rätt nöjd med hur jag ser ut, jag behöver inga ingrepp. På samma sätt som jag inte behöver sminka mig. Jag gör det för att jag vill. På samma sätt som jag skulle vilja testa botox och fillers. Det förstnämnda både av medicinska (tandpressning) och kosmetiska skäl. Antingen trivs jag i det eller så gör jag det inte. I vilket fall försvinner effekten och då kan en bestämma om en vill fortsätta eller gå vidare med livet.
Observera också att jag inte påstår att alla som umgås med personer som har gjort ingrepp också kommer vilja göra ingrepp. Men umgås en med tillräckligt många under tillräckligt lång tid, så slutar det vara konstigt och/eller kontroversiellt.
Kan ni tänka er att i den här lilla fåfänga bubblan, som beautybloggarvärlden är, lär en sig att bli mera accepterande av hur människor vill eller inte vill se ut? Och det som andra ser som en tragisk besatthet vid utseende kanske ibland handlar om att tycka att det är kul/intressant att experimentera och att det i grunden kanske också visar att en faktiskt INTE är så besatt vid sitt utseende pga använder det som föremål att experimentera med?
Dock att det inte är något fel med att vilja åtgärda saker en är missnöjd med heller. Vi gör som vi vill pga mitt ansikte – mitt beslut, ditt ansikte – ditt beslut.
mvh Nöjd_Chej
Jag kan bara hålla med dig i det du skriver. Världen har ändrat sig mycket på bara några år. När jag skrev ett likadant inlägg på min gamla blogg för ett par år sedan blev det mycket livat bland kommentarerna.
Jag tycker fortfarande samma nu som då. Så länge man gör det för sin egen del och ingen andras är allt ok, även kirurgiska ingrepp. Mindre tuttar, större tuttar, ansiktslyft och fettsugining. Kör hårt om du gör det för dig själv säger jag.
Jag skulle nog säga att efter att ha tittat på en mängd dokumentärer och ”realityserier” om plastikkirurgi (både program som visar hur snett det kan gå och som visar hur bra det kan bli när det utförs av proffs – har tyvärr inte möjlighet att influeras så mycket IRL via mitt umgänge s a s) så har jag hamnat i en ganska bekväm och hyfsat neutral position, eftersom jag fått se att det finns lika många anledningar till att vilja göra permanenta eller icke permanenta ingrepp som det finns personer som gör dem. Däremot så är jag av åsikten att… Läs mer »
Det jag tycker att många anti-ingreppsvurmare glömmer i allt detta är att du som enskild person som väljer att göra ett ickepermanent ingrepp kan välja helt själv hur mycket du vill ändra ditt utseende! En kompetent behandlare vet hur hen ska göra för att inte överbehandla, då finns det ingen risk för anknäbb eller fastfruset ansikte (om det inte är så att en faktiskt VILL ha det så, alla är ju olika). Jag själv har gjort botox i nästan hela pannan ett par ggr och det finns inte en chans att någon som inte är injektionsbehandlare själv kan se att… Läs mer »
Men åh vad intressant och klokt du skriver! Inte förvånad, förstås, men ändå. Har väl genomgått ungefär samma attitydförändring som du, och är väl ungefär där du är nu. Det här med botox mot tandpressning var något nytt för mig. Hade inte riktigt tänkt testa botox, pga nålar – usch! Men skulle verkligen gilla att inte ha ständig värk i käkarna!