Recension
Blogginlägg
Det allra bästa jag vet – en kärlekshistoria
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna
Det finaste jag vet har inget med skönhet att göra… Har du sett något härligare? Någonsin?
För ungefär nio år sedan var jag och Sam på ett bröllop. Bruden kanske inte direkt hade fått igenom alla sina preferenser vad gällde själva eventet, men hon var hjärtligt glad ändå: hennes nyblivne make hade gått med på att skaffa hund! Jag och Sam såg på varandra och sa: ”Kan hon ha hund så kan vi ha hund!” Vi hade länge funderat på att skaffa hund, men varje gång var det någon av oss som sa att njaääääe, det går inte, vi jobbar för mycket, vi har inte tid, det blir synd om hunden. Den där gången på bröllopet var första gången ingen av oss hade några invändningar.
För mig är hund viktigt på existensiell nivå. Första gången jag gick i terapi började jag gråta för att jag inte hade en hund. När jag slutade på min senaste anställning var hundlängtan inblandad i beslutet.
Jag och Sam var inte överens om ras. Han ville ha en border collie, jag en schäfer. Vi hade en lucka i våra jobbscheman på exakt en helg. Egentligen skulle vi ha gått på ett dop, istället tog vi bilen och körde Sverige runt och besökte alla valpkullar med border collie och schäfer i blandningen. I Helsingborg fanns det en rultig, gäspig valp med för mycket skinn och för lite balans som följde med oss hem till Stockholm.
Den fyrbente skåningen sov i mitt knä hela vägen hem. Det var sista gången han rymdes där och vi fick strax byta den tvåsitsiga cabrioleten mot en präktig kombi.
Husse var ett geni och valde en hundvänlig bil med ljus skinnklädsel. Husse har haft den goda smaken att inte klaga ens när den åksjuke valpen kräktes upp en rävbajskorv i bilen.
På gatan i vårt kvarter mötte jag några år senare en dam med en tik som var väldigt lik min hund. ”Din hund ser ut som min hund!” sa jag. ”Jag har alltid tänkt att hon ska få valpar!” sa damen. Det var hundkärlek vid första ögonkastet och valpar på andra försöket. Elva stycken, närmare bestämt. Ett par fladderöron flyttade två månader senare hem till pappa Barack, mig och Sam. Den dagen gick Barack från att vara tramsig unghund till vuxen och värdig herre.
Det har inte varit lätt. Det har tagit många hundkurser för mig och husse att lära oss förstå och att vara tydliga med våra två okasterade hannar, men idag är det mestadels frid och fröjd i hundkorgarna.
De kallas Kloker och Toker. Toker vill mest bara leka och ser gott i alla. Han är så avslappnad att om vi står still på gatan längre än tio sekunder kan han lägga sig ned och sträcka ut sig för vila. Och det kan han tryggt göra eftersom farsan vaktar. Kloker är nämligen ordningspolis och lägger direkt märke till om någon uppför sig osjyst. Han skäller på personer på tv som drar vapen, han skäller på män som låtsastacklar sina flickvänner i improviserat låtsasrugbyspel på gatan. Han blänger surt på hundar som är ute och går med sina ägare längst bak i kopplet och skäller på Atlas när han hoppar på gäster. Det är spännande att två så lika och besläktade hundar kan vara så olika; vi är lika stolta över båda.
Och du som inte har en egen hund men längtar efter en: tänk efter en gång extra om du hinner, fundera över om det kanske är bättre att vara hundvakt ibland, tro inte att de gulliga hundfilmer som sprids på Facebook eller att mina fina bilder här ger en rättvis bild av verkligheten. Ibland tror jag och Sam att vi inte var riktigt kloka som skaffade en hund, och helt dumma i huvudet som skaffade två.
Och då har ändå Barack sluta äta rävbajs.
Men Atlas och Barack är som du kan se världens finaste hundar. Och alla som tycker något annat har fel*.
*Givetvis undantaget allas egna hundar, de egna hundarna är alltid finast.
Hur kan någon ens leva utan husdjur? Jag begriper inte det.
In English: These are a few of my favourite things.
För mig är det så fast med katter.
Livet utan hundar skulle vara bra torftig. Efter att inte haft ett enda husdjur, blev vi med hund för drygt 16 år sen och tog hem det sötaste lilla knubbisen Fiona (Rhodesian Ridgeback) den mest fantastiska som fanns. Nu är vi inne på hund no4, (JRT) och kan aldrig tänka oss att inte ha en vovve i vårt liv. <3
Att köpa katt var det bästa vi gjort. Hamstern som dog i somras var en sak, och fiskarna i akvariet en annan. Men katten. kommer och myser på morgonen, han läger sig och sover på mina ben när jag ser på tv, han kommer direkt när vi kommer in genom dörren på eftermiddagarna och han är det gosigaste jag vet och världens effektivaste stressreducerare.
Men så fint & så sant! Min mamma köpte en hund för 7 år sen & jag tyckte absolut inte hon skulle göra det för jag vet hur hon är… jag avsa mig allt ansvar tills jag fick se den lilla korven & hon blev min lilla bebis. Efter 1,5 ”kunde” hon inte längre ha kvar henne… som jag hade förväntat mig. Så då tog jag över henne. Världens finaste amstaff tik som är världens gosegris.
Så fina!
Jag vill passa på och tipsa om den ideella organisationen VOOV (Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta) som hjälper våldsutsatta personer med deras djur (som tyvärr ibland också är våldsutsatta..)
http://voov.nu/
Dom är så fina. Börjar nästa lipa när jag såg bilderna. Älskar djur. Puss på nosen och Kicki ha en fin sommar kram.
Åååå voffarna. <3 Världens bästa (efter min Douglas såklart). Och jag är så tacksam över att vi får låna dem då och då. Även när Barack kräks på mattan.