Min doftnördiga vän Anna Strömberg har lånat ut sin näsa och recenserar två av mina dyraste parfymer: Penhaligon’s The tragedy of Lord George och Dior Fève Délicieuse. En av dem hamnar på Annas egen önskelista. Kanske även på din?
Nu är det dags för lyxparfymer! Jag tipsar om så många julklappar jag bara kan, för det är ju snart årets största shoppinghögtid, så här kommer doftips trots att jag redan tipsat om hudvård tidigare idag.
Förra veckan lunchade jag med journalisten Anna Strömberg, som var min redaktionschef när jag en gång i tiden var chefredaktör på tidningen SOLO. Hon är rolig och rak och mycket förtjust i parfymer (mer än en gång har jag försökt få henne att börja parfymblogga). När vi lunchade tog jag med en påse parfymer som jag trodde kunde vara av intresse och särskilt två av dem blev hon fascinerad av (vissa testade hon inte ens…). De två mest intressanta har hon varit vänlig nog att snabbrecensera. Kanske har du någon som skulle uppskatta att få dessa dofter i julklapp?
Så här skriver hon:
”The tragedy of Lord George, skapad av Alberto Morillas, öppnar med en wooosh av skogig amber och mysluddig alkohol. Konjak, säger Penhaligon’s själva, jag säger rom. Toppnoterna har också en antydan av lavendel, gran eller vetiver därinne bland träet och den lagrade spriten, en grön not som för tankarna till Le Labos fantastiska Moskva-doft Benjoin 19, men bara en kort stund. När toppnoterna klingat av är Lord George fast förankrad i den sansade amber- och tonkakombination som utgör doftens stomme. Den vänliga blandningen av vaniljsöt tonka, varm amber och trivsamt trä gör Lord George till en fin doft. Inget spektakulärt fyrverkeri, men ett säkert kort. Som en lagom välanvänd och välsittande tröja av kanske skotsk kashmirull. Hade toppnoterna haft lite mer stamina så hade jag absolut försökt på tag på en redigt stor dekant.
Men priset: Penhaligon’s Portraits-serie, där Lord George ingår, är mer exklusivt än det övriga sortimentet. Flakongerna pryds av fantastiskt fina djurhuvuden och priserna är också betydligt högre (178 pund för 75 ml) än nischmärkets andra dofter, exempelvis den i min näsa bättre doften Iris Prima (128 GBP för 100 ml). Så eftersom Lord George lovar så oerhört mycket med all sin yttre tjusighet så förväntade jag mig ändå mer av honom än han doftmässigt kan leverera.”
”Feve delicieuse (orka med accenterna) från Diors La Collection Privée är ljuvlig. Doften är byggd runt tonkabönan, som flankeras av klassiska gourmandnoter som kola, mandel, pralin, kakao och vanilj. En förfärlig massa parfymer innehåller samma noter, noterna är inte ovanliga i sig. Men där det på andra ställen emellanåt blir lite för tunt, för sött, för onyanserat eller kvalmigt, eller då andra dofter innehåller dåliga råvaror, så står Feve ut genom att rakt igenom osa kvalitet. Tonkan är på plats från det att doften träffar luften till mer än åtta timmar senare, då de sista doftspåren lämnar huden. Bland toppnoterna finns även en liten barsk och bitter grönska som Fragrantica säger är mynta och lavendel, Dior själva känns inte vid detta utan hävdar att noten kommer från bergamott. Oavsett vad den består av, så följer noten med tonkan ner till basen, som består av ren, len vanilj och solvarmt trä. Feve är en vuxen doft av förträfflig kvalitet. De söta noterna balanseras upp av trä, kanel och mjölk och slår aldrig över i något som ens liknar mainstream. Rakt upp på önskelistan åker den.”
In English: My fragrance fanatic friend Anna reviews two of my most expensive perfumes, Penhaligon’s The tragedy of Lord George and Dior La Collection Privée Fève Délicieuse.
