Bonusinlägg: Halloween-sminkningen

I år fick jag faktiskt gå på en Halloween-fest! Visserligen var alla deltagare, förutom jag och värdinnan, 9 år. Det hindrade ju inte mig från att gå all in när jag faktiskt fick en anledning.

Nu är det ju inte den här helgen det är Halloween, för nu är det All Helgona och det är något helt annat. Våra barn körde Bus eller godis förra helgen pga kändes mest passande i och med att Halloween egentligen var på tisdagen. 

Jag blir direkt förolämpad om mina barn inte vill bli sminkade av MOI vid sådana här tillställningar. Jag har t.ex. en 18-åring som tänker ha någon jäkla färdig utklädnad på sig på Halloween-balunset han ska på ikväll. [infoga fnys-emoji] Mellansonen fick jag heller inte sminka pga han köpte en mask. *snorfnyser* Men räddningen kom alltså i form av ett riktigt Halloween-party i onsdags, hemma hos en av dotterns kompisar. Eftersom jag är kompis med kompisens mamma fick jag också komma. YAY! (Obs att jag på riktigt var så glad.)

Dottern ville mest fokusera på sår och blod och i övrigt mest se lite (?) sjuk ut. Fejkblodet vi använde var i gelform och torkade till sårskorpor. Det såg rätt coolt ut efter ett tag, men det lockade även att dra loss skorporna. Så det gjorde Ellen medan hon väntade på att min sminkning skulle bli färdig.

För att Ellens hår skulle bli lite skitigare och stripigare hade vi i mängder med svart rotspray i hårbotten. Det blev riktigt bra, faktiskt.

Jag vet inte vad jag föreställer. Något dött, förmodligen. Eventuellt av pesten. Eller så frös jag ihjäl. Vem vet?
För att mitt hår skulle vara mindre färgglatt sprayade jag min hårbotten med blond rotspray och pudrade sedan med ett vitt löspuder ovanpå. Därav mitt lite mjöliga ansikte.

Observera min sjukt verkliga strupe. Skulle eventuellt ha triggervarnat. (obs ironi)

Vi gjorde även ett sår på Ellens arm och kletade lite fejkblod i håret. Jag försökte mig på blodiga handavtryck på hennes arm också, men de fick jag inte fixa till.

Mitt fejs i närmare närbild trots att de här sminkningarna med fördel ses på avstånd. En av festdeltagarna gick tveksamt fram till mig, stirrade stint en stund och sa sedan: ”Du är Camilla, va?”. Skulle eventuellt ha nekat, men blev för smickrad för att komma på att vara rolig. Plus att det ju var ett barn. S’atte.

Kul var det, i alla fall. Planen är att det ska bli en årlig tradition med Halloweenfest för barnen. Så att vi vuxna också får anledning att klä ut oss.