Från grå till sagorosa via grön och senapsgul…

Ända sedan jag började bli gråhårig har jag velat ha kallt blont hår, en nyans som har varit närmast omöjlig att åstadkomma. Det har varit ett evigt tjat om askblont och grått hos frisören i flera år…  Ända tills Olaplex kom – plötsligt gick mitt hår att bleka mer och min kolorist kunde åstadkomma min hett efterlängtade drömnyans.

Den har jag haft i ett par år nu och varit mycket nöjd. Men jag avskyr ju egentligen rutin så vid förra frisörbesöket nämnde jag lite muttrande att ”nästa gång testar vi en färg”. Vilket jag hade glömt bort ända tills jag missade min frisörtid och hade en ful naturligt grå utväxt i mitt fina, färgade, gråblonda hår. Jag greppade ett pigmentschampo som skulle gå att tvätta ur håret och satsade på en turkos ton.

Färgen blev så klart något helt annat: urtvättad akvarellblå. Så jag hoppade in i duschen igen med ett annat pigmentschampo, ett aprikos. Som inte syntes alls. Däremot var de blaskiga blå slingorna kvar. (Ingen vet varför håret är randigt, det finns ingen rimlig förklaring till varför pigmenten inte sätter sig jämnt.) Så jag kom till frisören med naturligt grå utväxt, sjösjuka färgade slingor och jävligt dåligt humör.

För att göra en lång historia kort så gick det att behandla bort de gröna och blå pigmenten. Då bestämde sig de aprikosa pigmenten för att göra entré: mitt hår var milt orange. Ganska precis samma nyans som det tveksamma mittlyset på ett trafikljus, faktiskt. Så min frisör blekte, olaplexade, förundrades över att mitt hår är så tåligt, upplyste mig om att håret trots att det sitter kvar är väldigt förstört och snart måste klippas, behandlade lite till och la till slut i tre olika nyanseringar: mycket aprikos, mycket rosa och lite lila. Det blev en helt ny nyans som inte liknar någon jag har haft (eller ens sett) tidigare.

Nu har mitt hår en vacker sagonyans som kräver daglig och omsorgsfull makeup, nästan inte funkar med några plagg i min garderob (särskilt inte de nyaste och finaste) och får mig att haja till varje gång jag ser mig i spegeln.

Mitt hår har dessutom som sagt slutat att ta emot färg jämnt så det är slumpartat randigt.

Tydligen tror folk tydligen att vi med rosa hår har attitydproblem så mina roliga ironiska skämt tas nu som allvarligt menade spydigheter. Så många sura miner, hopknipna munnar och rynkade ögonbryn som jag har sett sedan håret  blev rosa har jag inte sett sedan jag hade kortklippt, svart hår i mitten av 90-talet.

Min personlighet och min humor behöver tydligen blonda lockar som social stötdämpare.

Nåja. Jag har haft alla frisyrer och färger du kan tänka dig, inklusive fraggelcerise, och även om jag älskar mitt hår så har jag inget emot att det lever sitt eget liv ibland. Det går ju att klippa av. Just nu gör jag mitt bästa för att få den här nya pastellnyansen att funka i vardagen.

In English: Got myself a brand new hair colour.