Sminkning i blått och grått – när maken får välja

Häromdagen när jag satte mig ner och skulle sminka mig hade jag ingen aning om vad jag ville göra. Så jag bad min man välja två färger som jag skulle använda min sminkning. Han sade blått och grått, eftersom ”de är båda kalla nyanser”. Inte helt tokigt tänkt, men jag fick lite myror i skallen. Jag är inte speciellt förtjust i grå ögonskuggor, och har ganska få gråa nyanser hemma, och tillsammans med blått kände jag att det skulle bli väldigt … kallt. Men samtidigt är det ju det som är roligt. Utmaningen i att sminka sig med färger man inte skulle ha valt själv.

Så sagt och gjort. För den blåa delen av sminkningen valde jag en mörkblå, lätt skimrig ögonskugga från MAC. Jag har inget namn på den, tyvärr, eftersom jag har depottat den och inte sparat namnetiketten. Det spelar dock mindre roll, eftersom den här skuggan är så frustrerande att jobba med att jag inte skulle rekommendera den. Den har en så vacker, djup blå nyans, men smular som sjutton. Och när man ska sudda ut kanterna rasar färgen av, och man får börja om från början.

Till slut lyckades jag dock få en intensitet som jag var nöjd med. Den grå nyansen är från Major Metals från Smashbox. Den var desto roligare att jobba med. Det var bara at trycka på den med fingrarna. 

Eyelinern är Eternal Eyeliner, och i nedre vattenlinjen har jag Cool Mood, också från Linda Hallberg Cosmetics. På det stora hela blev jag till slut ganska nöjd med sminkningen. Jag tror fortfarande inte att grått och blått kommer att bli någon go to-sminkning för mig, men det var kul att testa något nytt.

På läpparna har jag målat en ljusrosa läppenna (kan vara Pillow Talk från Charlotte Tilbury om jag inte minns fel), toppat med ett läppglans. Det var min sminkning i blått och grått. Jag gillar tanken med att låta andra välja färger i sminkningen och kommer nog att göra det oftare framöver. Jag får konkreta premisser att jobba utifrån, och för mig börjar kreativitet ofta i begränsning av något slag. När jag har något som jag måste hålla mig till börjar hjärnan att plocka fram lösningar nästan av sig själv. Om jag har helt obegränsade möjligheter kan jag däremot bli lite lamslagen. Det har varit samma sak i det akademiska livet. Ge mig ett ämne att skriva om eller en uppgift att lösa och jag är igång på tre röda. Säg åt mig att jag får skriva om vad jag vill och min motivationsnivå sjunker som en sten. 

Är det bara jag som gillar begränsningar, eller är det fler som känner som jag, oavsett om det gäller smink, arbete eller studier?