Kicki skrev ett riktigt bra inlägg om det här med skönhet som terapi och jag måste bara få haka på. Det är något särskilt som händer i kroppen när jag står framför fönstret och klappar in lite primer. Funderar på ögonskugga. Tänker ut en highlighter.
Oavsett om jag gör en vanlig, standardsminkning eller om jag gör något speciellt så får jag ett lugn i kroppen. Och förmodligen en liten rusch av serotonin.
Så här skriver Kicki:
Jag har klappat mig själv på kinden när jag applicerat krämrouge. Jag har smekt mitt ansikte med mjuka, gosiga borstar. Jag har fokuserat på färg och konsistens, här och nu. Jag har varit i en spegel istället för i mitt eget huvud. Jätteskönt!
Och precis så är det. När jag sminkar mig är jag här och nu. Inte i en massa andra tankar, bekymmer och så vidare. Ofta håller jag på och planerar och tänker olika jobbrelaterade saker, oavsett vad jag gör. Då är den där stunden framför spegeln en respit från all påträngande tankeverksamhet.
Inser att jag inte har en enda bild på mig själv när jag sminkar mig (kanske inte så konstigt, det är rätt svårt att lösa på egen hand) men ungefär så här skön känner jag mig när jag sminkar mig.
Jag gissar att det är olika för alla men antar att det finns ganska många saker som kan utgöra någon form av terapi. Träning, smink, hudvård, promenader… Vilken tur att smink som terapi funkar så bra för mig.
Vad är det för fint läppstift du har?
Oj jag vet inte, bilden är från jättelängesen. Tyvärr!