Recension
Blogginlägg
I skolbänken med Hugo Boss och Will Andrews #2
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna
I skolbänken med Hugo Boss – eller rättare sagt: Will Andrews doftskola 2.0
I skolbänken med Hugo Boss – där satt jag i förra veckan. Ett 30-tal intresserade journalister och bloggare samlades för att höra the doft-Boss från Hugo Boss prata dofthistoria. Några av oss hade hört Will Andrews tidigare, på en av Daisy Beautys blogg- och journalistresor i London. Stor succé då, lika lyckat nu.
Vem är den där Will? Och varför är inlägget så långt?
Föredraget var bara så intressant att jag skulle kunna skriva tio gånger så mycket. Förlåt.
Will Andrews, för dig som inte vet, är mannen bakom Hugo Boss-dofterna. Uppdraget är helt enkelt att göra högkvalitativa, kommersiella och relevanta dofter som går hand i hand med modekollektionerna. Inget lätt uppdrag, men som Will sköter med den äran. Svenska distributören Scanco har en idérik presskontakt, Joelina Claesson, som bad Will prata doft när Daisygänget reste till London. Alltså, man får absolut INTE att fråga the Big Boss om en sådan sak. Det gör man bara inte. Men jodå, Joelina rundade alla nejsägare och frågade Will direkt. Som nyfiket och otippat accepterade.
Londonföredraget, förra november, gjorde både föredragshållare och publik lyckliga. Agneta Elmegård har bloggat om det här. Will överraskades av oss intresserade åhörare som dessutom ställde relevanta frågor. Och vi fick 60 minuters gedigen kunskap från någon som verkligen älskar doft. Vi bad förstås om en repris. Den kom med råge förra veckan (Joelina did it again).
Naturligt eller syntetiskt?
På mitt skrivbord (aka matbordet) ligger nu ett antal doftstickor. På de flesta kan jag bara ana doften, så här en vecka senare. Men EN som verkligen luktar skunk ligger i ett avlångt kuvert av dofttätt vaxpapper. Under torsdagens semiarium fick vi dofta på en äkta bulgarisk ros (varm, tät och nästan lite jordig) och en syntetisk rosdoft (ren, ”clean” och helt underbart daggfrisk). Will underströk att både naturliga och syntetiska dofter har sin plats. Naturligt är mer svårkontrollerat, en batch kan ju vara annorlunda än nästa. Syntetiskt är lättare att kontrollera, du vet precis av du får. Tekniken ger oss också doftämnen som inte längre används som animaliska civet, och vi slipper brandskatta naturen på svårtillgängliga växter.
Will pratade om att att man kan jämföra dofter med en konstnärs palett – man är intresserad av just den nyansen och bryr sig inte så mycket om varifrån den kommer. I dag har parfymörer tillgång till 5000 ingredienser, varav 400 använda mest och cirka 70% är syntetiska. Naturliga doftämnen ger ”kropp” och är alltid mer komplexa, och är i ständig förändring på huden. Syntetiska, däremot, har ett rakare förlopp. En doft vinner på att innehålla båda.
Dofter förr – och nu
Hur doftade London för 50 år sedan? Cigarettrök, bilavgaser (första katalysatorerna kom tidigt 70-tal), kolrök och antagligen våt ull. För 500 år sedan, på den första Drottning Elizabeths tid doftade London sopor, skit, gammalt svett, smutstiga och allt annat än delikat. Man tvättade sina kläder, aldrig kroppen. Att bada var farligt, och tog man bort den skyddande hinnan (allvarligt talat – smutsen) skulle sjukdomar komma in via huden. Säkrast att hålla sig borta från vatten. Pappersstickan i kuvertet ger en aning om hur en 1500-talskropp doftade. Gaaaaah! Helt enkelt obeskrivligt genomsmutsigt. Långt ifrån nutida Hugo Boss, kort sagt.
Men hur doftade då gamla Bettan? Det finns ett recept på den kungliga parfymen: 0,5 gram (om jag räknat rätt) musk, 3 skedar rosenvatten och 8 skedar socker som kokades i fem timmar. Upp till bevis: vi hade våra två doftstickor ros, en sticka musk (som doftar friskt och lätt men blir så mjuk varm och sensuell i parfymer) och så den där vidrigt otvättade stickan. Yikes! Men så talande. Förr var det normalt, nu får vi dåndimpen över att (kanske) dofta svett efter ett vanligt träningspass. Alltså, hur kul är det inte att ha sniffat på en drottning?
Mer doftnoter att skryta med när middagens samtalsämnen tryter
- Tro inte att syntetiska dofter är något nytt: redan 1833 identifierades doftämnen cinnamic aldehyde i kanel. 1866 kunde det produceras syntetiskt.
- 1858 isolerade Gobley vanillin ur vaniljstång.
- Grasse som världens dofthuvudstad? Nu, men inte förr. I Grasse gjordes de bästa handskarna, medan det var i Florens som dåtidens doftkultur skapades. 1547 gifte sig Katarina di Medici från Florens med Henrik II som senare blev regent i Frankrike. Hon förde med inte bara med sig ett badkar (!) utan även sofistikerad mat- och doftkultur.
- Men coumarin låter väl ändå väldigt nutida? Nähäpp, redan 1868 hittade Sir William Henry Perkin coumarin, och sju år senare kunde han utvinna det ur salicylsyra. Coumarin är de vita kristaller som kan ses på tonkaböna… Första doften med coumarin,”Fougère Royal” kom 1882, men parfymören Houbigant fegade ur och höll det syntetiska inslaget hemligt.
- På seminariet fick vi också uppleva herrdoften Brut, succén från 1964 som var da shit hela 70-talet. Vår tids Brut är en viskning i vinden jämfört med originalets kombination av fräschör och värme (gröna örter, vanilj och amber). Will kom med ett liiiten flaska där han bett Brut-parfymören Karl Mann (typ 85) återskapa doften med de ingredienser han använde i originalet. Stort!
Gaaah, tror jag slängde den i går med tanken ”men jag kan ju fan inte spara allting”. OM jag hittar det lilla vaxpapperskuvertet så skickar jag det till dig. Eller om jag hittar ngn annan som har. Tänk dig gammalt inpyrt svett, smuts, tåbira och den äckliga andedräkten en mattemajje ibland kunde ha. Fast upphöjt till tusen. Magen vänder på sanning sig ut och in…
Jag kanske är morbid men är så nyfiken på den där äckliga 1500tals-lukten? Och vilken fantastisk presskontakt som ordnar såna spännande evenemang : ) Tror ibland att företagen underskattar hur pass nyfikna och intresserade press och kunder faktiskt är?
Och ja, vi som skriver förutsätter förstås att ett pressmöte ska vara seriöst. Många är det, men det finns också bottennapp. Och så finns det små besök i himlen – som när magister Will pratar det som intresserar honom mest: Doft. Som åhörare är det ju lika roligt att höra andras frågor, som att höra svaren.