Det är omöjligt att låta bli att älska ett nagellack som heter Ninjas hate crunchy leaves. Därför blev jag jätteglad när jag fick använda det på min senaste manikyr på min mamma.
Det finns ett uppsjö av olika namn på nagellack. Vissa roliga, vissa tråkiga – vissa helt jäkla underbara. Ninjas hate crunchy leaves från indiemärket Pretty & Polished är ett namn som jag älskar. Tyvärr verkar inte företaget finnas längre.
Egentligen har jag länge letat efter möjligheten att använda den i någon lackning. Nu när jag åkte till Helsingborg för att hälsa på min mamma tog jag med mig det i hopp om att det skulle gå att använda.
Och det gjorde det.
Mamma gillar verkligen mörkrosa nagellack så det kom inte som någon överraskning att hon valde Rose Ballet från L’Oréal Paris. Det är en fin färg med lite djup. Men jag tycker det är tråkigt att bara ha en färg så jag såg min chans. Plockade fram min Ninjas hate crunchy leaves. Frågade om jag fick göra accentnaglar med det, och det fick jag! Överlackets detaljer ser ut som höstlöv med glittriga, gula, orangea och guldiga små detaljer, vilket ju är i tiden. Och jag tycker det passar fint till det mörkrosa. Mamma fick ett glas vin som belöning för att hon stått ut med min lackning och vi fick en fin stund ihop.
Jag har tidigare skrivit om hur vi kommer närmare varandra genom att jag gör manikyr på mamma. Det är än mer tydligt nu, så här ett år senare jag skrev det där inlägget. Mamma har slutat gå på pensionärsdagis, hon har sämre koll på var allting finns hemma och känns mer och mer introvert. Men frågar jag om jag ska lacka hennes naglar säger hon ja. Frågar jag om vi ska spela kort säger hon också ja, men hon klarar inte riktigt att ha koll på allting och det slutar oftast med att jag får hjälpa henne.
När livet förändras
Men det är så livet är med föräldrar. Plötsligt en dag är det du som får ta hand om dem och hitta ett annat sätt att umgås. Det som tidigare kännetecknade relationen kanske inte går längre. Och då får du hitta andra sätt att hitta gemensamma nämnare. Min mamma och jag har aldrig någonsin promenerat ihop tidigare men nu följer hon med mig när jag går ut med hunden. Vi pratar inte mycket, annat än att oja oss över hur långsam hunden är. Men vi är tillsammans.
Detsamma gäller lackningarna – de är ett nytt sätt för oss att umgås. För ett och ett halvt år sedan började jag måla mammas naglar. Plötsligt har vi en fysisk närhet. En estetisk närhet. Kan prata om ditt och datt.
Och – hon får en fin manikyr på köpet.
Så fint beskrivet om närheten till din mamma, när livet förändras.
Tack! Det är liksom bara att anpassa sig.