Recension
Blogginlägg
Saker jag har lärt mig: Det behöver inte vara ditt fel om du känner dig utanför
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna
När jag tänker tillbaka på mitt umgänge i min hemstad Umeå har jag i många år tänkt på mig som socialt… obekväm. Inte som i betydelsen att jag vågar vara obekväm. (Det vågade jag visserligen då också, som när jag blandade in kuratorn när vår klassföreståndare fick elever att gråta, jävla förtryckare.) Vad jag menar är att jag kände mig obekväm bland de flesta människor. Jag gillade få (inga?) och få (inga?) gillade mig.
Så har jag i alla fall sett tillbaka på mig själv. Låt mig ge två exempel på min upplevda sociala inkompetens:
Jag har haft dåligt samvete i tio år för att jag slutade vara jättenära vän med en person jag tidigare var jättenära vän med, särskilt för att jag inte kunde förklara ens för mig själv varför jag inte ville umgås med hen längre.
Jag tillbringade under flera år nästan all min lediga tid med lagsport. Där hittade jag aldrig vänner. Jag och mitt lag fungerade utmärkt ihop när vi utövade sport och jag älskade att vara en del av ett fungerande team men utanför sporten passade jag aldrig in. Jag kände att jag fick vara med på nåder på aktiviteter utanför själva idrottandet.
Som så många andra duktiga flickor har jag varit för hård med mig själv. Det inser jag nu. Att jobba med mig själv, att lära känna hallänningar, engelsmän, italienare, jämtar och stockholmare och att göra nya livserfarenheter har gett mig perspektiv.
Tio år efter att jag utan vettig förklaring gjort slut med min ex-kompis träffade jag hen igen. Först då kunde jag se varför jag dumpade ex-vännen: hen är en superdominant person som inte kan ta in vad någon annan säger eller tänker, en besserwisser övertygad om sin egen förträfflighet (och andras otillräcklighet). En rakt igenom osympatisk person. Jag har träffat mitt gamla lag vid ett par tillfällen sedan vi gick skilda vägar. Där finns några riktigt fina individer men andan i gruppen är generellt inte speciellt kamratlig. Att jag aldrig kände mig välkommen där beror inte på mig. Det fattar jag nu.
Det är skönt att bli klokare med åren. Och det är skönt att jag nu bor i en stad med fler och mer blandade människor så att jag har haft möjlighet att träffa nya vänner som är som jag: kreativa, knasiga, kvicktänkta, generösa och inkluderande. Jag har varit på flera arbetsplatser med verklig laganda, där ”ta en för laget” gäller både på och utanför vår yrkesmässiga spelplan.
Jag har förstått att många som läser min blogg kan tycka att det här med vänner är svårt. Och det kan det så klart vara, relationer är knepiga. Jag har själv lärt mig några viktiga saker helt nyligen, kanske kan de vara till nytta?
- Bara för att någon är med i ett lag behöver hen inte ha förstått laganda.
- Om du är en bra person och kamrat och är eller känner dig ensam, behöver det inte bero på dig.
- Någonstans finns vänner för alla, det gäller bara att leta på rätt ställe och lära känna igen typerna som passar dig.
Jag är väldigt glad över att ha hittat Ingrid, Jessica, Frida, Mari, Desirée, Diana, Matt & Susie, Charlotta, Lars, Matilda, Amalia, Nina, Nadja, Karin, Linnéa, Emélie, Cecilia, Frida och alla fina beauty- och bloggvänner. Och jag är glad att jag vet hur det är att känna sig utanför. Det får mig att lägga extra mycket krut på att alla som jobbar med Daisy Beauty ska känna sig värdefulla. För mig är det absolut viktigaste på våra event att gästerna ska känna sig välkomna! Att döma av de utvärderingar våra gäster fyller i efter varje event, ser det ut som jag lyckas. Jag hoppas vi lyckas på Glam Day om en vecka också!
Har du lätt eller svårt för att hitta vänner? Vad och hur gör du för att lära känna bra personer?
In English: I know what it feels like to not be included and am eternally grateful for all my current friends not being assholes.
I <3 U and ALWAYS will. Så är det bara. Kloka, finfina Kicki. Skoj om det är jag som är Amalian du skriver om, om inte så hoppas jag att jag blir bättre väninna.
Trodde in i det längsta att jag kunde vara med imorgon, men diverse dagisbaciller har satt stopp för det.
Klart det är du!
<3!!!!
Klokskap! Tänk vad jag vill dela med mig av detta till alla ungdomar som känner sig utanför och gör allt för att passa in….det är bara att vara tacksam för att poletten trillar ner även om det kan ta lång tid.
Vilket känslosamt, viktigt och fint inlägg, Kicki. Jag fick lite panik där ett tag över att vara ”hen” som du gjorde slut med för tio år sedan (kände igen vissa detaljer, haha) och kände inom mig: ”Men Gud, ÄR jag verkligen så där superdominant?” (ja, det är jag) ”…och en utpräglad besserwisser?” (ehh, ja, faktiskt – jag har ju nästan alltid rätt…När jag inte har fel, alltså). Och ”kan inte ta in vad någon annan säger” (well, inte så ofta, om man frågar min man!). Precis när klumpen i magen lagt sig och jag ändå med viss självinsikt försökt intala… Läs mer »
Åh, vad tråkigt att du kände dig träffad (om än bara för en kort stund). Det är ju svårt att skriva utan att peka ut någon! För när jag inte pekar ut någon är det lätt hänt att jag pekar ut ALLA. Och det var det som hände dig: Jag skrev för allmänt och även den jag inte syftade på tog åt sig. En viktigt sak att förstå när någon läser såna här inlägg (i alla fall från mig!) är att: OM den som jag syftar på sannolikt skulle läsa inlägget så skulle jag inte skriva det. FÖR ATT: om… Läs mer »
Tack Kicki. Känner igen mig mycket i det du skriver. Jag fick min första kompis när jag var 7år, vi är fortfarande vänner och har vuxit ihop tillsammans. Vi bor sedan länge långt borta från varandra, men hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Min andra kompis fick jag när jag började min femte termin på universitetet. Nu har jag fler som jag vårdar ömt. Däremellan har vännerna kommit och gott, men jag behåller gärna de fina guldklimpar jag har. Jag är van att köra solo, har alltid gjort det, men jag kan också sörja ibland, och… Läs mer »
Åh så mycket bra du skriver!
1. Du vill och kan behålla bra vänner.
2. Du klarar dig själv, så du är inte beroende av vänner även om du känner att du helst vill ha dem pga berikande.
3. Du gjorde avslut med konstruerade vänner som inte passade dig.
Så tryggt och skönt det låter!
Tack Kicki! Jo, jag känner mig trygg. Och jag känner mig trygg i att jag ser samma typ av självständighet hos mina barn, på olika sätt. Den yngsta (fyller 6år) har tydligt sagt ifrån när hennes bästa vän försökt styra och köra över henne och de har fått ta lekpauser på en vecka eller två, när de annars leker varje dag, nästan dygnet runt. Förskolan har också noterat att när hon inte vill leka en lek längre går hon tryggt iväg och hittar på det hon vill göra, helt oberoende av vad de andra gör, och bra för sin egen… Läs mer »
Härligt!
Kunde varit ett inlägg skrivet av mig!
Ja, det är ju skönt att en på 20 år blir bättre på att hitta, välja och knyta an till vänner! Jag är själv en oändligt mycket bättre vän vid 40 än vad jag var vi 20… Inbillar jag mig i alla fall, haha!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har både tappat (kanske blev jag dumpad) och ”gjort slut” med kompisar som jag tidigare varit nära. Nu har jag några få kompisar som jag känner mig riktigt nära och ju äldre jag blir desto svårare känns det att hitta nya vänner. Jag kan ofta känna mig mer ensam på en stor fest än jag gör när jag faktiskt är ensam, det stör mig inte att vara ensam men jag tycker det är jobbigt att känna mig som ett ufo i en folkmassa.
Tack för en grymt bra blogg <3
Jag tror de flesta människor känner sig som ett UFO i en stor folkmassa. Jag brukar säga ”jag gillar inte människor jag inte känner”, haha! Jag tycker faktiskt att det har blivit lättare med åren att hitta vänner, men jag har ju som du säkert förstår också gått från att leva i ett sammanhang jag inte kände mig hemma i till att leva i en social miljö med många människor som är som jag och passar mig.
Ja oftast träffas man väll på jobb eller friskisosvettis. Sen genom vänner o ibland bara en slump. O en del har kvar skolkamrater. Ja hellre vara själv änn umgås med osympatiska mm jobbiga människor. Men ja nog vill vi alla ha några nära vänner. J tycker det är viktigt med o vara trevlig ha humor o vara ärlig o hitta på roliga saker. O finnas där i vått o torrt o stöta varandra kramis.
Så sant! Hellre vara själv än umgås med osympatiska. Förhoppningsvis behöver vi inte ha det valet, det finns ju TONVIS med bra människor att bli kompis med! Vi ska bara lära oss att hitta dem.
Jag är en sjukt social människa när det kommer till nya människor, går igång på att träffa nya människor och prata om vem de är och vem jag är! Tror det här växte fram från år av nätdejtande, sen när jag hittade en partner försvann det där med att dejta och då blev jag sjukt lycklig av att träffa nya människor! Men nära vänner har jag väldigt få, hade en tjejkompis som sög så mycket energi, och när hon hade gjort något som inte respekterade mina känslor så fick jag nog och gjorde slut, fruktansvärt jobbigt men jag har inte… Läs mer »
Det där med att komma bättre överens med män, särskilt för att de är ”mer raka”, har jag också trott på. Så kände jag i flera år. När jag sedan blev bättre på att kommunicera, lärde känna mig själv bättre och framför allt hittade bättre vänskapsråmaterial (bättre kvinnor!) så vände det. Dessutom: Killarna tenderar att försvinna när de skaffar förhållande. Ooops!
Räkna inte bort kvinnor, leta bara på nya ställen. Jag hoppas du ska hitta några nya bekanta, som kanske i förlängningen kan bli vänner, nästa helg!
Det här var nog ditt bästa inlägg ever. On the spot. Har precis gjort slut med en gemensam vän till oss båda … efter 10 år. Hon besitter exakt alla de egenskaper din ”hen” gör. De första veckorna sörjde jag lite men nu känns det som om jag är 10 kg lättare. Det här med att hjälpa vänner in absurdum för att de ska nå framgång, för att sen, när de väl har lyckats och är uppe i smöret, upptäcka att man sitter längst ned på stegen eftersom det är viktigare att känna så kallade kändisar, well, den situationen tänker… Läs mer »
Jag hade gott om pengar i många år och betalade då för de vänner som hade mindre pengar. I min familj betalar alltid den som råkar ha pengar och på något sätt antas det jämna ut sig, så det trodde jag att det skulle göra. Men när sedan JAG inte hade pengar betalade ingen av mina vänner för mig. Jo, två. Dessa två finns med på listan över vänner jag fortfarande har kvar. De andra har degraderats till bekanta. OKEJ att inte vilja betala för den vän som inga pengar ha men TA DÅ HELLER INTE EMOT bjud.
Intressant inlägg! Jag har nog ganska svårt att få djupare vänskapsrelationer där jag känner mig så där ovillkorligen omtyckt. Förmodligen mest för att jag har svårt att släppa den där ”titta vad festlig jag är, snälla tyck om mig”-fasaden, alternativt stelnar till totalt och är en tyst liten mus som hoppas att alla ska tycka om mig pga ”titta! tyst och snäll, mycket ojobbig person!”. Jag har issues, kan vi ju lugnt konstatera. Jag är plågsamt blyg egentligen, vilket numera förvånar folk (inte så förvånande förr i tiden då jag knappt svarade på tilltal). Men det tar ofta riktigt lång… Läs mer »
Jag tycker det är en bra reflektion att göra: att du tror att du bara får bli vän med dem som tolererar dig. Det är ju lite sorgligt! Och lite som jag kände förut. Den dagen du lyckas tro att folk blir vän med dig för att du är smart, rolig, generös och har god självkänsla – för det är du och det har du – kommer du att hitta ännu bättre och roligare vänner! Och få fler människor att välja på. Du kan VÄLJA vänner!