Till Lisa, Jenny, Malin, Emma
den 5 september 2010 12:03
Kanske är jag för gammal, för journalist eller för sönderterapeutad, eftersom jag tycker det är bättre att diskutera och samtala personligen istället för på bloggar och i mail. Kanske får jag helt enkelt acceptera att allt måste bloggas om. Kanske är det så att Paow, Dessie och Kissie sitter med framtiden i sin hand när de tar sina konflkter via bloggar, det är bara det att jag inte förstår det. Men jag får väl bara gilla läget och försöka bemöta den kritik jag kan hitta:
Jag har inte kallat Lisa för namn och inte heller för mobbare.
Jag kallade möjligtvis Lisa för hater innan hon var det, och det ber jag i så fall om ursäkt för. Det var ett jargonigt skrivsätt som inte var allvarligt ment, men icke desto mindre olämpligt
Jag bedömer det som otroligt att Daisy Beutys gäster skulle behöva betala skatt för bloggresan till Riga.
Jag känner inte till Lisas fysiska tillstånd.
Jag anser själv att jag är öppen och tillmötesgående.
Jag kan hålla med om eventuell kritik, om det finns sådan, över att jag inte svarar på outtalade, underförstådda, endast antydda eller extremt omfattande frågor. I alla fall inte i en blogg, eftersom detta enligt min erfarenhet bara kommer att skapa för alla inblandade negativa spin-off-effekter, missförstånd och fler frågor. Vsb. När jag däremot fick en fråga i kommentarsfältet om varför en specifik bloggare var bjuden har jag inga problem att svara på den, eftersom det är en rak, tydligt avgränsad och tydlig fråga.
Jag behöver inte kontakt med fler experter inom sociala medier.
Jag håller inte på med Farmville.
Jag är mentor för flera unga kvinnor inom media. Jag vet inte exakt hur många, för i vissa fall är gränsen mellan mentor och väninna hårfin.
Jag anser att kvinnor ska hjälpa andra kvinnor. Jag tycker det är viktigt i den och alla andra frågor att leva som man lär. Det betyder inte att jag tycker att man ska hjälpa alla kvinnor urskillningslöst. En del klickar man inte med, en del lever efter andra regler än en själv och då blir det svårt att samarbeta, och så vidare. Men i det stora försöker jag hjälpa till där jag kan och där jag ser att hjälpen blir tillvaratagen.
När jag är förbannad skriver jag förbannade saker. Sådan är jag.
Jag hade ingen aning om att det har gått rykten om Daisy Beautys Riga-resa.
Jag känner inte till någon del av mitt nätverk som jag inte har informerat om Riga-resan.
Det finns en massa bloggare, stora som små, som jag önskar jag hade kunnat bjuda på resan men som inte fick plats på den korta gästlistan. Till exempel Karin på Solo, Finslipad, Kattis själv, min gamla praktikant-turned-skönhetsreporter Linnéa, Charlotta Flinkenberg, ex-kollegan Lotta, multibegåvande Johanna och Daisy Beautys egna skönhetsbloggare. Bland andra. Men det finns bara 12 platser på resan, det är vad Daisy Beauty har råd med och det är en så stor grupp som jag känner att jag klarar av att ansvara för på resa.
Om någon vill vara inbjuden och inte är det, så går det bra att fråga mig varför inte. Jag tycker inte det är konstigt.
Jag har ett jättebra kontaktnät, egentligen mer på tidningssidan än inom bloggvärlden.
Jag tycker att om man är stor ska man vara snäll, men det finns en gräns för den skit jag tar.
Jag stampar inte på pöbeln, jag identifierar mig med den.
Jag tål kritik.
Jag hoppas att resan ger de olika bloggarna en rejäl skjuts framåt.
Det är tråkigt om annars nöjda läsare tycker att jag nu har tappat någon slags moral high ground, men inget jag kan göra något åt.
Det står så klart vem som helst fritt att sluta läsa min blogg.
För mig är det viktigt att säga ifrån ibland. Det är inte okej att säga vad som helst till mig, eller att säga saker på vilket sätt som helst.
Jag har slitit som ett djur med den här resan. Jag drömmer om den på nätterna, roliga drömmar och mardrömmar om vartannat. Jag firade inte min födelsedag för jag orkade inte eftersom jag har jobbat så mycket med resan i kombination med för mycket annat jobb. Jag har lirkat, övertalat, varit ute i god tid, varit ute i sista minuten, fått ja, fått nej, fått återbud och nu får jag också skit. Om det gör mig ledsen? Ja, skitledsen. Om att bli ledsen gör mig till en martyr? Det får du faktiskt bestämma själv.
Är vi klara nu?
PS. Hänger du inte med? Läs min första kommentar om varför jag inte vill blogga eller kommentera mig igenom hela den här diskussinen, Lisas första kommentar här om mig och mitt sätt att vara, varför jag inte har annonserat gästlista eller program, och vad som händer när jag har fått nog.
Update: Jag tjänar inga pengar på Daisy Beauty. Än så länge förlorar både jag och Sam pengar varje månad, och har gjort så sedan vi satte igång projektet för 14 månader sedan. Målet är så klart att ändra på det så fort som möjligt. "Fort" är i IT-sammanhang ett väldigt flexibelt begrepp har jag lärt mig. Jag tror inte jag kommer att få några pengar från Daisy Beauty de närmaste åren, om jag säger så. Jag tjänar däremot pengar på mitt heltidsjobb som frilansjournalist. På det lägger jag ner ungefär åtta-tio timmar om dagen, plus några timmar till på helgerna. Daisy Beauty och bloggen ser jag som min hobby, ett roligt projekt tillsammans med ett fantastiskt gäng som kanske kan bli lönsamt någon gång i framtiden, kanske inte, vi får se.
In English: Still prefer people being rude to me over the phone instead of in blog post comments, but apparently have no choice.
