Det där med permanent, alltså. Visserligen hade jag aldrig en sådan 1986 när de fräckaste tjejerna i klassen – Cattis, Anna, Sandra – hade småkrulliga lockar som var så hårt sammanhållna att de såg nästan glansiga ut. Så visserligen kan man tycka att det var dags för mig att ta revansch och vara cool, "pentad" mellanstadietjej så här 20 år senare.

Men när Urban by Björn Axén-frisören packade upp lockarna och jag såg ut som Medusa, och när den nya strukturen gjort håret än mörkare så att det nu är en absolut tråkig icke-färg, kände jag ändå inte att 4000 spänn var en bra investering för klipp, färg och permanent. Framför allt hade jag inte trott att lockarna skulle var så… små. Jag minns bestämt att frisören sa att det inte skulle bli små lockar. Jag vet ju att lockarna hänger ut sig och blir mer normala och mindre daggmaskliknande så småningom, men mest ville jag faktiskt bara dra en toppluva över huvudet och inte ta av den på ett par veckor.

Sam fick för övrigt ett skrattanfall när jag kom hem.

Missförstå mig inte. Det är ingen katastrof.  Jag gillar lockar och har länge velat permanenta mig. Om en vecka (eller två) känner jag mig säkert jättefin. Lockarna kommer att bli jättefina när jag nålar upp håret och gör olika frisyrer. Dessutom har jag en cool undercut på ena sidan. Men. Frisyren är inte helt hundra. Det är den inte.

Mina damer och herrar, jag ger er: Kicken från The Poodles.

Var det värt 7 timmar och 40 minuter, och 4020 kronor? Think not.

Före (med ny färg) framifrån.

Och efteråt...

Bakifrån (med ny färg) innan klippet och permanenten.

Och medusahåret efteråt. (Det är inte bara ljuset som gör att håret ser ut att ha en ny färg.)

Voilà le Undercut. Kan bli kul! Sedan. Nu: Mössa.

In English: I am doing a project where I try the most famous (and expensive) hair dressers in Stockholm, basically surrendering myself to their suggestions. Yesterday my project rendered me an 80ies perm. I very much resemble a semi-famous Swedish rock singer, Kicken, of rock band, The Poodles (yup).

Uppdatering 16.05: Min mobil ringde just och jag hörde inte vem det var för att personen skrattade så mycket. Det visade sig vara Charlotta. Hon hade skrattat så hon hade ont i magen. Både jag och Charlotta hoppas att lockarna hänger ut sig lite.

Update: My friend Charlotta called and luaghed her head of after seeing these photos. Though she didn't laugh as hard as my boyfriend Sam when I showed up with rock band hair. Sam was actually listening to rock in the 80ies (he's old).

Uppdatering 17.50: Upptäckte just att luggen, alltså håret mitt framför ansiktet, det som syns bäst, inte är lockigt alls. Lite hemanent-feeling där, faktiskt. Jag kan inte tro att det är meningen, eller vad säger ni som vet mer om håstyling? (Jag har inte gjort något med håret mer än försiktigt tagit ur ett hårspänne.) Se bara:

Update: Just discovered my bangs are straight as nails. Mistake on the (very expensive) hairdressers behalf? Look:

Uppdaterad 13 november: Idag ringde en annan god vän och undrade vad frisören hade gjort. Jag var ju så fin innan. Men nu börjar jag gilla mitt hår. Dels har lockarna hängt ut sig lite, dels har jag haft samma jävla frisyr i sju år.

Uppdate November 13: Starting to like my 80ies perm.