Sparris är gott, tycker Barack och satsar på att äta glas igen så snart som möjligt.

Nu till min förmiddagskatastrof: När jag var ute med Barack, åt han precis som vanligt det mesta som ligger på marken. Och efter en helg kan du ju tänka dig hur mycket godsaker det är: halva kebabbröd, geggiga McDonaldspapper, spilld öl, ja en gång hittade han en hel drink i ett highballglas på gatan. Tyvärr gillar vår hund öl, vin och drinkar, så hittar han glasbitar med rester av nämnda drycker på, tuggar han på dem. Och på måndag morgon finns det gott om glasbitar på trottoaren.

Fram till idag har han aldrig ätit upp en glasbit. Antingen tuggar han på dem och spottar ut dem, eller så hinner jag eller husse gräva fram dem ut käften och kasta ut dem i gatan där de kan punktera en bil istället för att döda en hund. Fast i förmiddags tror jag att han svalde en brun glasbit, trots att jag grävde glas ur hans mun och strupe så att mina händer bokstavligen talat blödde. Eller så var det en bit av något annat, jag kunde inte se.

Vi vill inte chansa, vi utgår från att det är glas, och efter konsultation med veterinär, där vi valde mellan röntgen och sparris, satsar vi i första hand på sparris. Tydligen är sparris trådigt och kan linda in vassa saker i hundmagen. Så nu har voffen ätit ett knippe sparris, ett till är kokt och blandad med smör och hundmat och på väg att serveras, och så hoppas vi att den eventuella glasbiten glider igenom systemet utan att orsaka skada.

Jag får hjärtat i halsgropen så fort han ger ifrån sig ett pip eller ser illamående ut. Och det är typ hela tiden.

Färsk, vit, grön, på burk – vi kör alla varianter för säkerhets skull.

In English: My puppy loves eating everything he finds in the street, including glass. Up until today he has never managed to swallow glass chards but today bad luck struck. Now we are feeding him asparagus, which according to our vet can embed sharp objects and make them travel through the dog's body without harming it. We hope and pray.