…blev jag mamma.
Världens mest naturliga händelse. Något som kvinnor över hela världen blir, varje dag, hela tiden. Många av dem flera gånger. Själva meningen med livet, att vi ska reproducera oss och skapa nytt liv. Så, som sagt, världens mest naturliga händelse.
Och samtidigt, det absolut största, vackraste, mäktigaste och mest omvälvande man kan vara med om.
Jag hade turen att bli mamma till den här killen.
Han är en vild, smart, nyfiken, energisk, rolig, temperamentsfull, grubblande, frågvis, empatisk, varm, krävande, omtänksam och underbar liten människa.
Han får mig att skratta och gråta. Ibland samtidigt. Han får mig att känna en glädje och en kärlek som är så ofantligt och ofattbart stor. Han driver mig till vansinne och gör mig så arg som ingen annan kan. Han kryper upp i mitt knä, ser mig in i ögonen och säger att han älskar mig och han tittar på mig med en ilska svart som sot och skriker att jag är världens dummaste mamma.
Tvära kast. Svart eller vitt. Han har mycket av mig i sin personlighet. På gott och ont.
Fast mest skrattar vi. Mycket och högt. Och pratar om livet, i stort och litet.
Han har förändrat mitt liv. Han har vänt upp och ner på allt, kastat runt varenda beståndsdel av det som var mitt tidigare liv. Och sedan har han ställt det till rätta igen, på ett nytt och mycket bättre sätt.
Jag har aldrig varit av typen (och är det inte nu heller) som ”äääälskar barn”. Jag har tvärtom alltid tyckt att barn verkar ganska knepiga, tidskrävande och besvärliga.
Jag har aldrig haft den där längtan efter att bli förälder som så många kvinnor, och självklart även män, vittnar om.
Jag var länge väldigt säker på att jag inte ville ha barn.
Att det där med att bli mamma självklart var meningen med livet i stort, men att just jag hade en annan funktion att fylla och att det där med barn, det var något andra kunde avhandla.
Sedan var jag länge ganska säker på att jag inte ville ha barn.
Men jag funderade ändå någonstans svagt på ämnet. Kände fortfarande ingen längtan efter det här med föräldraskap och barn, funderingarna gick snarare åt hållet ”är jag 100% säker på att jag alltid kommer att stå bakom ett beslut om att inte skaffa barn?”
Där började jag till slut vackla. Och kom fram till beslutet, ett väldigt typiskt beslut för min del, att jag ger det en chans. EN chans får ett barn på sig att bli till och blir det något av den där gången, ja, då var det meningen. Blir det inget, nej, då var det så det var menat att bli.
Men det var tydligen meningen, för det blev. Det blev en växande mage, ett litet liv som grodde och 35 kilon av viktuppgång. Och så kom det en liten kille med yvigt svart hår, långa ben och runda kinder. Min son. Vårt barn. Och ingenting blev någonsin som förut.
Ett beslut - det bästa och viktigaste av dem alla, en chans – tack gode gud att för att jag fick den chansen, jag vet att den inte är alla förunnad.
Jag är så oerhört glad och tacksam att jag fått bli mamma till den här fantastiska ungen. Att jag har fått ett barn som jag inte bara älskar som min son, utan som jag också älskar så vansinnigt mycket som människa, vars personlighet är alldeles fantastisk och vars insikter och reflektioner över världen och dess människor och företeelser berikar mig varje dag.
Grattis W på din dag! Jag älskar dig mer än det är möjligt att beskriva. Och grattis till mig, som får vara din mamma!
(Och ja, det finns en pappa, i allra högsta grad. Min man och W’s pappa, han som är den allra, allra bästa på att vara båda delarna!)
C
